Flödesskrivning 25:e september 2022 - Människa möter troll; romantik uppstår.

Han hade alltid gillat skogen. Det fanns något befriande i att inte kunna se så långt. Att träden var i vägen för allt. Det kuperade, lite hala och förrädiska. Det lockade honom. Höstlöv som frasade och samlades i högar man nästan fick pulsa igenom. Uppförsbacken och kampen för att komma upp på höjden. Utsikten när man väl kom dit. Om man tittade åt rätt håll där uppe så såg man inte ens staden.

Idag hade han gett sig upp tidigt. Det var fortfarande disigt och sjok av dimma låg kvar och drog sig i doliner och hålor. Matsäck såklart. Varm choklad och ostmackor. Sittunderlag och kåsa. Så klassiskt det bara kunde bli. Han ville vara ensam och då fick man gå upp tidigt om man skulle vara säker. Svampplockarna vaknade oftast först framåt förmiddagen.

Men när han kom upp på höjden så såg han att han inte var ensam. Där satt någon med ryggen vänd mot honom på hans bästa utsiktssten. Han tog ett par steg närmare. Det här skulle de bli två om.

“Ehhm… ursäkta mig”, började han. Men kom av sig alldeles när tjejen på stenen for runt.

Gnistrande gröna ögon. Ett hår som såg ut att knäcka varenda kam som vågade sig nära. Två stora ringar i varje öra, och en i näsan. Bara fötter. Smutsiga. Utan att tänka fortsatte han där han tappat tråden.

“Du… du sitter på… min sten.”

Tjejen flinade mot honom. Två tänder var helt svarta. Tre glänste som guld.

“Jag vet”, sa hon. “Det var därför jag satte mig på den.”

Hon böjde sig framåt och plirade mot honom under lugg.

“Ööh”, sade han och kände sig väldigt intelligent. “Vad menar du?”

“Att jag snott din sten, männniska!” Hon vilade huvudet i två kuperade händer. “Vad tänker du göra åt saken?”

“Jag… vänta. Det betyder att du haft koll på att jag kommer hit, eller hur?” Hennes ögon var verkligen gnistrande. Som gröna eldar.

“Precis!” Hon log mot honom. “Så kom igen nu. Ta tillbaka din sten!”

han visste inte vad som flög i honom, men han slängde ryggsäcken åt sidan och flög på henne. Hon var stark. Ruskigt stark. Och luktade av mossa, multnade granbarr och tjärn. Det var så han blev vimmelkantig. Kantig i vimlarna.

Det tog inte lång stund. Sedan satt hon gränsle över honom på hällen. Flinade fortfarande. Han upptäckte till sin förvåning att han också flinade. Över hennes axel såg han att en svans tittat fram. En svans med tofs som vajade lättsamt.

“Här uppe på berget är det vi som bestämmer”, sa hon. “Men jag har bestämt att det är okej att du får vara här. Jag tycker om hur du rör dig, förstår du.”

“Hur jag… rör mig?” han ålade prövande under henne. Det var inte direkt framgångsrikt. Hon satt kvar. Lika orörlig som berget under henne.

“Vi kallar det Bergtagen”, sa hon. “När man blir tagen på ett berg. Är du okej med det?”

Han nickade. Mer än okej.