Det är bara en dröm (Uppgiften "Kliché")

"Välkommen [HJÄLTE]! Vänligen acceptera [QUEST]."

Jag slog upp ögonen. Jag hade just suttit och dåsat med en fantasybok i näven. En riktig tegelsten på engelska. Att läsa på svenska är så töntigt, och så måste man vänta på översättningarna också.

Omkring mig såg jag en idyllisk medeltida by. Timmerstugor med halmtak, barn i yllekläder som sprang efter kacklande höns. En av dem var väldigt lik min lillasyster. Halsen kliade och jag insåg att jag själv bar samma grova ylletunika.

Framför mig stod dock något som definitivt inte hörde hit. En tjock läderinbunden bok på ben. Med ögon. Och en mun. Fråga mig inte hur det fungerade rent designmässigt, men där var den och ingen av människorna runt omkring oss låtsades om den.

"Välkommen [HJÄLTE]! Vänligen acceptera [QUEST]”, upprepade boken.

Uppenbarligen var det mig den talade till.

"Ääh. Hej?" försökte jag. Intelligent, jag vet. Inget svar, så jag försökte igen.

"Är det här en dröm?" Boken framför mig bara svajade långsamt.

Jag vände mig om för att gå. Tog ett steg, sen ett till, och plötsligt var det som om hela världen slog en kullerbytta. Lätt yr insåg jag att jag återigen stod framför den talande boken.

"Välkommen [HJÄLTE]! Vänligen acceptera [QUEST]."

Det här började bli löjligt. Jag nöp mig själv. En kliché, jag vet och det funkade inte. Nåja, det här ledde verkligen ingenvart. Jag suckade.

"Jag... accepterar?"

"Tutt-tu-tuuu!"

Boken utstötte plötsligt en liten fanfar och öppnades.

"[QUEST] accepterad! Initierar händelse: '[HJÄLTE] ej värdig'."

Framför mig dök en sten upp ur tomma intet. I stenen satt ett väldigt svärd nedstucket. Det såg tungt ut. Jag himlade med ögonen.

"Alltså.. är det här på riktigt?" sa jag lika mycket rakt ut i luften som till den svävande boken framför mig. Jag bestämde mig för att kalla den för "Luntan".

Luntan var tyst.

"Jaja, jag spelar väl med då", sade jag och klev fram till stenen. Svärdet såg faktiskt rätt coolt ut. Biten av klingan som stack ut hade runor ingraverade och längst ut på hjaltet satt en stor rund safir.

Jag greppade svärdet. Tog i. Först lite grann och sedan allt mera. Det satt som berget. Bokstavligen. Frustrerat släppte jag taget.

"Händelse '[HJÄLTE] ej värdig' komplett! Initierar händelse '[HEMBY] under attack'!"

Samtidigt som Luntan orerade började åskan mullra. Himlen mörknade. En blixt fick halmtaket att fatta eld som om det varit gjort av... halm. En hord kraftigt bepansrade mörka ryttare vällde in i byn. Byborna runt omkring mig skrek av skräck när de mörka riddarna red ner dem. Jag kunde inte röra mig.

Plötsligt kom min far stapplande mot mig från mellan två hus. Han var sårad.

"Det är ute med mig, min son", stönade han och lossade amuletten han alltid burit runt halsen. Hade han verkligen det? Det kändes onekligen så. Han hängde den hur som helst om min hals.

"Du måste... föra hoppet... vidare...", sa han med grötig röst och med en grov hand på min axel. "Du måste... hitta...den heliga...storslagna...mirakulösa...uöööögh."

Jag tittade förskräckt på hans bröst. En svart lans med obehagliga hullingar stack ut där hjärtat brukar sitta. Ovanför mig hördes ett glädjelöst metalliskt skratt.

"Hä! Hä! Hä!"

Det var uppenbarligen de mörka riddarnas ledare. Den ende med horn på hjälmen, liksom.

"Jag har dräpt din far, bondpojke!" sa han. "Och nu ska jag dräpa dig, så sant jag heter Molgorth den Fördärvade!"

Molgorth den Fördärvade svingade sig ner från sin enorma stridshäst och drog sitt svärd. Det var lika svart som hans lans och hade lika obehagliga hullingar. Jag svalde. Var det så här det skulle sluta? Det kändes väldigt verkligt.

"Händelse '[HEMBY] under attack' komplett! Inleder '[HJÄLTE]s nyfunna styrka'!!"

Jag kunde inte undgå att tycka att Lunta lät en aning uppspelt. Ett lätt darr på rösten som om där var ett utropstecken för mycket. Eller så var det bara mina förhöjda sinnen på grund av en lika oundviklig som närstående plågsam död.

Då insåg jag att Molgorth den Fördärvade inte rörde sig framåt. Han verkade nästan stå och vänta på något. Hade han ångrat sig? Föga troligt. Han tittade på... Amuletten jag nyss mottagit hade börjat lysa. Mitt bröst fylldes av värme.

"Händelse '[HJÄLTE]s nyfunna styrka' komplett. Inleder '[HJÄLTE] plötsligt värdig'. Vänligen skynda."

Skynda? Med vadå? Att vara värdig? Jag stirrade från Lunta till Molgorth den Fördärvade. Han stod fortfarande stilla, men hans grepp om svärdet hårdnade.

Jag flackade med blicken och... just det, svärdet! Så fort jag tänkt tanken stod jag framför det. Jag greppade hjaltet. Amuletten vibrerade som en telefon på ljudlöst läge och runorna längs med svärdseggen började lysa. Molgorth den Fördärvade lyfte långsamt ena foten. Inte stod han väl och stampade otåligt med tårna? Mina muskler spändes i ett desperat försök. När hade jag senast ansträngt mig så här? Inte sedan jag slutat med fotbollen säkert.

*PLOPP*

Svärdet gled ur stenen med ett parodiskt ljud. Även om det såg tungt ut så höjde jag det enkelt. Kraft strålade mellan amuletten och svärdet. Hela kroppen kändes lätt.

"Händelse '[HJÄLTE] plötsligt värdig' komplett. Inleder 'Extremt oväntad vändning'!'"

Plötsligt fick Molg... alltså, jag orkade verkligen inte med det där långa namnet. Från och med nu fick han nöja sig med ”MdF”.

Plötsligt fick MdF upp farten. Samtidigt som han flög emot mig svingade jag svärdet. En ljusvåg avfyrades, som om den suttit fast i klingan och nu slungats av. Jag hade inte varit beredd, så siktet var snett, men ljusvågen träffade MdF:s hjälm och kapade av det ena hornet i ett enda mäktigt snitt.

MdF stannade. Hans metalliska stämma ekade inifrån hjälmen.

"Jag ser att du inte är någon vanlig bondpojke!" MdF pekade på mig med sitt svärd. "Men du kan ändå aldrig stoppa [MÖRKRETS RIDDARE] från att besegra [KRISTALLPRINSESSAN]! Och du kommer aldrig att hitta den hemliga ingången till vår [BEFÄSTNING] i [DOMEDAGSVULKANEN] på [LIDANDETS HALVÖ]!"

Någonstans här fick jag nog av att lyssna på MdF och försökte skicka en ny ljusvåg mot honom.

"[HJÄLTE] försöker avbryta [ONDSKEFULL MONOLOG]. Avdrag för dålig stil. [-100] poäng. Nuvarande poäng: [-100]. Utdelar bestraffning."

*BZZZT*!

Min kropp fick en stöt. Det kändes som när man legat på armen tills den somnat, fast i hela kroppen. Jag kunde röra på den, men den kändes inte som min egen. Och vadå minuspoäng? För att jag försökte besegra en skurk som snackade så man fick hål i öronen? Onda monologer var en vanlig klyscha, och jag störde mig alltid på den i böcker. Bara anfall pratkvarnen liksom?

MdF passade på att svinga sig upp på hästen igen. Hans mannar red ut ur den brinnande byn. Utan att kunna göra något såg jag hur MdF red mot min lillasyster, som stod storgråtande med knutna händer för ögonen, och svepte upp henne under armen. MdF snodde runt och stegrade med hästen medan hans mantel piskade i en svart vind.

"Hä! Hä! Hä!" skrattade MdF, innan alla Mörkrets Riddare försvann in i skogen.

Det här kändes faktiskt riktigt surt. Varför hade Luntan sabbat min chans? Nu kom MdF undan och det var typ mitt fel. Fast mest Luntans! Samtidigt som regnet började strila kastade jag huvudet bakåt och skrek i vanmakt mot himlen.

"'Extremt oväntad vändning' komplett. [HJÄLTE] visar lämplig desperation över [LILLASYSTER]. [100] bonuspoäng. Nuvarande poäng: [0].”

Vänta. Va? Jag hade misslyckats med att stoppa MdF, men fick ändå bonuspoäng för det? Fast det var för... desperationen? En tanke slog mig. Om Luntan trodde att jag skrek över min lillasyster så såg det här säkert precis lika klichéartat ut som MdF:s evighetsmonolog. Det här behövde testas.

"Jag skall få min hämnd Md... *host, host*, Molgorth den Fördärvade! Jag ska hitta dig om det så är det sista jag gör!"

"[HJÄLTE] svär även lämplig ed! [50] bonuspoäng. Nuvarande poäng: [50]."

Aha! Jag log tillfredsställt. Så länge jag spelade med i den här extremt klichéfyllda historien så fick jag poäng. Vad jag nu skulle med dem till. Men det kändes häftigt! Jag kunde kanske lära mig att gilla det här ändå?

Medan jag stod där och mös, sopades plötsligt mina ben undan av en ordentlig spark i knävecken.

"Inleder händelse: 'Attack från oväntad [FIENDE] '!'"

Jag blängde på Luntan där jag låg på rygg i leran. Den kunde väl ha varnat mig lite tidigare? Fast då hade det förstås inte varit någon överraskning. Jag rullade åt sidan. Ögonblicket senare slog en häl i marken där min näsa befunnit sig.

Min motståndare bar läderrustning, med ansiktet dolt bakom en slöja, och kom smidigt emot mig. Två dolkar, en i varje hand, stöttes mot mitt ansikte medan jag kravlade bakåt. Vi var på för nära avstånd för att jag skulle komma åt att svinga svärdet, än mindre avfyra någon ljusvåg.

Ryggen slog emot en husvägg och dolken kom farande mot min hals. Kroppen reagerade instinktivt. Lite väl instinktivt faktiskt. Sen när hade jag instinkter? Åtminstone gled dolken precis förbi mitt öra och kapade av några hårstrån innan den satte sig i en timmerstock. Jag gick till motattack.

Det var ingen graciös strid. Vi tumlade runt flera varv utan att någon fick övertaget och på ren tur stannade vi med mig överst, sittande gränsle över en stretande bröstkorg. Handen hade dock snott in sig i fiendens slöja och när jag slet den fri rycktes hela tygstycket med. Ansiktet framför mig hade fräknar, en kaxig näsa och gröna gnistrande ögon. En klarröd lugg ramade in ansiktet. Det var...

"En tjej!?" utstötte jag förvånat och ville direkt gömma huvudet i händerna. Det här var ju en superkliché. Hur kunde jag ha blivit överraskad av den?! I bakgrunden hörde jag hur Luntan delade ut ytterligare ”[50] bonuspoäng”.

"Gör vad du måste, hund av Molgorth!" fräste tjejen. Herregud vad söt hon var. Fast liksom coolsöt. Jag hade aldrig vågat så mycket som prata med henne om jag stött på henne i skolan och nu... satt jag... jag flög upp som om hon varit en induktionshäll.

"Nej! Du har missförstått!" Mina utsträckta händer skapade en barriär mellan oss. "Jag är också en fiende till Md... Molgorth den Fördärvade. Jag har precis svurit en ed och allt, helt ärligt! Han har min lillasyster!"

Tjejens ögon smalnade. Hon reste sig smidigt och borstade av sig.

"Så du menar att Molgorth har tagit din lillasyster? Driver du med mig?" Hon gled förbi min hafsiga gard och satte ett finger i bröstet på mig. "Hur länge har du spionerat på mig?"

Det gjorde mig irriterad. Jag talade ju sanning!

"Jag har inte spionerat ett dugg! Om jag gjort det så skulle väl jag ha anfallit dig i stället för tvärtom?"

Tjejens ögon smalnade. De var knappt ens springor nu.

"Precis vad en hund av Molgorth skulle säga! Ni vrider alltid på sanningen!" Hon fnös. Alltså på riktigt. Som på film. "Vad heter din lillasyster då?"

"Va? Hon heter [LILLASYSTER] såklart?

"Så otroligt lämpligt, hörru!" Tjejens ögon smalnade. "Att hon skulle ha exakt samma namn som min älskade [LILLASYSTER]!"

Någonstans här tröttnade jag. Luntan fick straffa mig bäst den ville. Jag viftade med handen framför hennes ögon. "Hallå? Kan du ens se, så mycket som du smalnar med ögonen? Tänk om jag attackerar?"

Tjejen öppnade ena ögat. Minimalt.

"Och dessutom", fortsatte jag, "skulle det vara en riktigt usel lögn att försöka med exakt samma namn. Tycker du inte?"

Det andra ögat öppnades också.

"Så... du är inte en hund av Molgorth?"

"Verkligen inte! Han dödade just min far! Vi är på samma sida, hämnd för hela slanten, jag svär på..." jag sneglade på Luntan, "...jag svär på Min Heder och Ära!"

Luntan var tyst. Inga bonuspoäng den här gången. Men inga avdrag heller.

"Hmm..." tjejen plirade mot mig med ett snett leende. "Då så!" utropade hon och böjde sig framåt. Synade mig underifrån med sina gnistrade gröna ögon. Vidöppna. "Då slår vi följe från och med nu! Okej?"

Den här tjejen var orimligt snabb i vändningarna. Jag dolde ett fniss med knytnäven. Harklade mig.

"[HJÄLTE]", sa jag och sträckte fram handen.

"[FÖLJESLAGARE]," svarade hon och tog den. Solnedgången strilade genom hennes illröda hår.

"Händelse: 'Attack från oväntad [FIENDE] [FÖLJESLAGARE]' komplett."

Det här började faktiskt bli rätt kul! Och såklart. Precis då:

"[KAPITEL 1] avslutat. [1000] bonuspoäng. Nuvarande poäng: [1100].
Sparar.
OBS! Hastiga rörelser kan orsaka minnesluckor...
...
…
…
…Klart.
Inleder [UPPVAKNANDE]."

Jag vaknade med ett ryck av att min tegelsten till bok slog i golvet.

Det var... bara en dröm? Jag ruskade på huvudet. Lika bra det kanske. Den var ändå alldeles töntig... och klichéfylld... och alldeles... alldeles underbar.