Flödesskrivning 15:e augusti 2022 - Jag skulle precis somna när telefonen plötsligt ringde. Det var…

...en vän i desperat behov av hjälp. Min telefon ringer inte så ofta, och när den då gör det klockan 23:30 en vardag så vet man att det är på allvar. Antingen det eller någon som vill undersöka ens dator på distans på bruten engelska.

När jag väl fått rätsida på tankarna insåg jag att det var bråttom den här gången. Riktigt, riktigt bråttom. Jag brukar sova i bara underkläderna och nu skulle allt på. Som när det ringer på dörren och man inser att man inte riktigt kan öppna i halvspruckna boxershorts.

Det är något speciellt att klä på sig under sådan press. Varje rörelse måste ha maximal effektivitet och utföras snabbast möjligt. Det går inte nödvändigtvis snabbare för det.

Jag rusade ut genom ytterdörren samtidigt som jag krängde på mig en t-shirt. Armbågen slog emot dörrkarmen och en elektrisk signal tjöt upp i hjärnan om att det nerverna hade att informera om var otroligt viktigt. Snooze på den.

Jag tror inte jag hade druckit någon öl, men hade jag gjort det hade jag förmodligen tagit bilen ändå. Liv och död liksom. Så, där var vi ikapp. Välkommen till nuet.

Herregud, jag har inte ens berättat vad min vän heter eller vad hon behövde hjälp med. Du får leva med det, jag hinner inte. För nu koncentrerar jag mig på kurvtagning och snabba uppväxlingar. Hjärnan är fortfarande inte helt ikapp. Den är kvar i sängen. Men kroppen vet vad som behöver göras. Den har kört den här vägen förut.

Telefonen är fortfarande igång, på högtalare. Jag hör snyftningarna genom luren. Framhulkade ursäkter från någon som aldrig brukar göra något värt att ursäkta.

Upp på uppfarten och tvärbroms. Stenskotten flyger och träffar en av trädgårdstomtarna i trädgården.

Jag inser att jag inte hör några snyftningar längre, men jag vågar inte se efter om det är för att samtalet är brutet eller för att något annat till slut brustit.

Dörren är låst, fastän jag rycker i den så att gångjärnen borde fllyga all världens väg. Nyckeln. Den ligger i fågelbadet. Det brukar den göra. Det tar fem försök att få in den i nyckelhålet, och seå den speciella twisten för att få den att rotera i låset.

Det är tyst. Mufsen sitter i trappan upp. Hon sträcker på sig sömnigt men jamar inte. Jag hoppar över henne. Tar trappan tre steg i taget. 

Fram till sovrumsdörren. En liten pöl håller på att rinna ut under. Det är saft. Det måste vara saft. Tjock, outspädd saft.