Flödesskrivning 16:e augusti 2022 - Om jag vore Gud för en dag skulle jag…

...göra rätt radikala grejer. Jag tror åtminstone det. Jag är en sådan som pendlar. Antingen blir jag handlingsförlamad, eller så går jag hela vägen in. Jag hoppas att jag skulle gå hela vägen in i ett sånt här läge.

Jag skulle göra något åt jämställdheten, definitivt. Eller könsmaktsordningen. Kanske är jag inspirerad av boken jag läser just nu, “Makten”, där alla kvinnor får en mystisk kraft som gör att alla strukturer vänds upp och ner. Nu är jag kille, mer eller mindre, men det skulle vara häftigt att se ändå. Eller kanske just därför. Svårt att förklara, men jag är trött på snubbar och alldeles för rika snubbar mer ändå.

Jag skulle fixa den där klimatgrejen också, typ tjoff bara. Eller kanske ordna någon oändlig ren energikälla. Det borde man väl kunna, om man nu är Gud med stort G?

Undrar hur det skulle fungera förresten. Om jag vore Gud för en dag, betyder det att någon annan skulle bli Gud nästa dag? Och att någon var det dagen före mig? Kanske hade vi haft minnen av det i så fall, fast skulle inte den som var Gud i så fall bara kunna få alla att acceptera rådande ordning i slutet av dagen? Och om jag var Gud för en dag, skulle jag i så fall kunna bestämma att jag skulle få vara Gud imorgon också? Kanske är det redan det som har hänt, fast för någon annan. Någon som verkligen inte verkar prioritera som jag gör.

Eller finns det regler? Som för Anden i lampan, att man inte får önska om fler önskningar. Lite trist om Gud har regler. Fast kanske skönt också, på ett sätt. Att kunna skylla på något.

“Jag skulle gärna om jag kunde”, säger Gud, “men nu är det så att det går emot klausul 113b i världsordningen. Hemskt ledsen.”

Det skulle nog vara svårt att inte bli självisk också. Passa på och bota någon man känner som är sjuk, eller se till så ens vänner, familj och föräldrar inte går och dör. Undvika sorgligheter liksom. Märker du hur jag gömmer mig bakom “man” och “en” istället för att våga skriva “jag”? Vissa saker är för jobbiga att ta på allvar ens när det är på låtsas.

Skulle folk veta att jag var Gud förresten? Hur skulle de reagera? Skulle de börja be om en massa saker? Är det som att plötsligt vinna hundra miljoner på lotto och märka hur man blir helt isolerad eftersom man inte vet vilka som tycker om en på riktigt längre? Skulle ändå vara lite mäktigt om någon försökte hota en och man bara “Du, jag är Gud. Och den där kniven du håller i är gjord av kolasås nu. Bara så du vet."

Fast just idag skulle jag göra det svalt. Det är så varmt och kvavt att jag smälter och suddas ut i konturerna. Lämnar kvar en liten bit av mig vart jag än går. På vägen.