Flödesskrivning 17:e augusti 2022 "...och som om inte det vore nog har jag skoskav också!"

Vissa personer gnäller alltid. Det är aldrig perfekt, eller ens godtagbart, utan alltid skaver skon någonstans.

Är det precis innan semestern så är man utarbetad. Är det under semestern så kan man inte koppla av. Är det precis efter semestern så är man inte redo. Är det någonstans mitt i så är det för långt till semestern.

Jag menar inte att man måste älska att jobba, alla borde jobba mindre, rent generellt. Men det skulle nog inte hjälpa för den som har som utgångspunkt att alltid beklaga sig. Det måste vara utmattande, att alltid söka efter skoskavet. Kanske är det därför de måste beklaga sig så ofta. De är så trötta på att beklaga sig att de måste få beklaga sig lite helt enkelt.

Vissa personer tillåter inte klag. Eller snarare, i vissa personers kultur ingår det att det är så himla gött med utmaningar. Igår jobbade jag sexton timmar och sov bara i fyra. Riktigt mäktigt. De människorna skulle kunna trycka upp sitt skoskav i förstoring och visa upp det på kafferasten som om det vore deras förstfödda son. Om de någonsin tog kafferast vill säga, det hinner de ju inte eftersom de är så oootroligt upptagna.

Fasen vad jag beklagar mig då. Än åt det ena, än åt det andra hållet. Är jag en sådan där bekväm “ni är lika goda kålsupare, jag tror sanningen ligger någonstans mitt emellan”-typ? Nej då, jag ser ju igenom det också.

Är jag en cyniker då? Som ser igenom allt. Nä, det känns så tröstlöst.

Men jag har varit allt detta, definitivt.

Så vad är jag? Vad vill jag vara?

En humanist kanske? Fast inte en sådan som är med i Humanisterna. Det känns lite ohumant på något sätt.

Men någon som försöker hitta något i varje situation som går att ha till något och som försöker förstå att människor kommer någonstans ifrån av en anleding. Att de gör så gott de kan.

Någon som kan lyssna tillräckligt bra för att den som pratar ska kunna lösa sina egna problem.

Jag jobbar på det. Att lyssna alltså.

Fast de där som alltid har skoskav, också, de får jag ibland skoskav i öronen av. Man måste inte försaka sig själv liksom. Och ska man bli en riktigt bra lyssnare är det en rätt vettig övning att försöka lyssna på sig själv.

Jag menar, om du inte själv orkar lyssna på dig, är det rimligt att andra ska orka det då?

Fast ibland orkar jag inte lyssna på mig själv. Då säger jag till mig själv på skarpen. Eller täpper till min egen trut med godis. Det är rätt effektivt, på kort sikt.