Flödesskrivning 19:e augusti 2022 - Det är något fel på tiden.

Annie rusade ut genom dörren. Hon hade inte hunnit äta frukost, så hon försökte få i sig en tugga ostmacka medan hon sprang nedför trapphuset. Med vana skutt tog hon kurvorna med ena handen på ledstången. Hon slängde en blick på sitt nya armbandsur. Tio minuter till första lektionen började. Och arton minuter dit till fots. Om man gick snabbt. Toppen, verkligen. Det var inte hennes fel dock. Väckarklockan hade ju inte ringt!

Om hon tog genvägen genom parken kunde hon kanske tjäna in en minut. Möjligen två om hon sprang. Så Annie sprang. Hon hade inte råd att komma för sent en gång till.

När hon tog stegen över den lilla bron slängde hon ett öga på klockan igen. Och stannade.

Enligt klockan var hon… en timme försenad!? Det här kunde inte stämma. Hade klockan gått sönder nu också. Nåja, hon skulle snart komma förbi stortorget och kyrkklockan hade stått där i snart 500 år. Strunt samma.

Men när hon nådde kullerstenen på torget och tittade uppåt mot urtavlan stannade hon. Den visade att klockan var två. På eftermiddagen. Klentroget jämförde hon kyrkklockan med sitt eget armbandsur. Båda visade exakt samma tid.

Hon spände ögonen i visarna. De rörde sig i rätt hastighet. Sekund för sekund.

Annie blinkade förvirrat. Och samtidigt som hon gjorde det så hoppade visarna till. Minutvisaren flyttade sig plötsligt tio minuter framåt. Vad var det som hände? Annie blinkade igen. Tio minuter tid försvann. Samma på kyrkklockan. Hon testade att blunda en kort stund. Skakade på huvudet. När hon öppnade dem hade nästan en timme förflutit.

“Hur…?” fick hon fram.

Då såg hon något mer, precis i kanten av synfältet. Ett ljus som skar genom luften. Ett streck, i tomma intet. Medan hon klentroget betraktade det började strecket vrida på sig, tills det blev en oval. Och Annies ben vek sig. Nästan.

För ut ur ovalen steg en kvinna. Den vackraste kvinna hon någonsin sett. Med kläder som borde vara omöjliga. Kvinnan såg lugn ut, men bestämd, som om hon inte var van att bli emotsagd.

“Annie Mozwich”, sa kvinnan. “Det är något fel på tiden. Och du är den enda som kan rätta till den.”