Flödesskrivning 23:e augusti 2022 - Två tonåringar befinner sig på en öde lekplats utanför en förskola i en medelstor stad i Sverige.

Gungorna knirrar under dem där de sitter och svänger med fötterna släpande i marken. En av dem har en svart skinnjacka. Den andra har en stickad mössa, trots att det är på gränsen till sommar.

“Så… är det här sista gången?” säger Skinnjackan och försöker få ögonkontakt.

“Det… det är nog så”, svarar Mössan.

De är tysta ett tag till. Skrapar mönster med hälarna i leksanden under dem. Kedjorna knirrar vidare.

“Hur långt är det egentligen till Stockholm?” frågar Skinnjackan.

“Fyra timmar med tåg”, svarar Mössan. “Jag har kollat på Maps.”

Skinnjackan suckar. Inte besviket, bara konstaterande.

“Det är ganska långt.”

“Jooo...” säger Mössan. Men jag kommer ju hem och hälsar på ibland. Mamma är ju kvar här hemma. Och min syrra.”

“Vadå, till jul då typ?” frågar Skinnjackan.

“Det blir nog innan dess”, svarar Mössan.

Solen börjar gå ner. Skuggorna blir längre.

“Men alltså… fan. Jag vill spola tillbaka,” säger Skinnjackan.

“Haha, hur långt då?” frågar Mössan. “Förskolan eller?”

“Alltså… kanske inte så långt. Men… mellanstadiet? Eller tvåan kanske. Kommer du ihåg att vi smet hit och gungade ibland typ då?”

“Hmm… ja… kanske.”

“Fast då gungade vi högre. Inte så här mesigt,” säger Skinnjackan och börjar ta fart. Kroppen får knappt plats.

Mössan skrattar till.

“Jag tror jag blir yr i huvudet om jag gungar sådär”. Men så tar Mössan också fart.

De gungar. Och yrseln kommer.

“Nu reser vi tillbaka, okej?” säger Skinnjackan. “Räkna ner med mig!”

Tillsammans räknar de åren.

“18, 17, 16, 15, 14, 13, 12, 11, 10, 9… 8”

Deras kroppar blir lättare.

När de båda hoppar av flyger de genom luften.

En gång till.