Japanska fragment (Uppgiften "jag är min egen protagonist")

Jag reser betydligt oftare i fantasin än i verkligheten. Sent i maj 2018 satte jag mig dock på ett högst verkligt och konkret flygplan tillsammans med två vänner. Under tre veckor kuskade vi runt i Japan och jag vill dela med mig av fem ögonblick från den resan. Eftersom jag i mitt skrivande är en hejdlös snattare snor jag utan omsvep upplägget från avsnittet “CV” ur Stephen Kings Att skriva: En hantverkares memoarer. Fem fragment som jag hoppas kan berätta något om mig.

1

Flera av hotellen vi bodde på hade egna badhus med varma små bassänger att mjuka upp muskler och tankar i. När jag en kväll sitter i ett sådant, med allt utom huvudet under vattenytan, kommer en medelålders japansk herre in och sjunker ned i andra änden. Det är något av en slantsingling om medelålders japanska herrar håller sig för sig själva eller om de vill konversera, och just denna herre visar sig vara av den pratsammare varianten. Min japanska är... begränsad, men efter ett tag lär man sig ändå ett standardmanus:

“Vad skicklig du är på japanska!” Svar: “Nej, nej, inte alls.”

“Var kommer du ifrån?” Svar: “Växjö i Sverige. Ah, det ligger i norra Europa.”

“Vad tycker du om Japan?” Svar: “Jättevackert. Maten är mycket god! Jag gillar ramen.”

När jag sedan suttit så länge att huvudet börjar bli lite dimmigt av ångorna reser jag mig. Jag är dryga 190 centimeter lång, vilket är över medel i Sverige och en snarast mytologisk längd i Japan. Jag väger också strax under 100 kilo, men har aldrig betraktat mig själv som särskilt omfångsrik. Är man lång så väger man mer. Japanens ögon växer dock och för ett ögonblick hamnar vi helt utanför förväntat manus när han utbrister: “Du borde bli sumobrottare!”

Ibland förändras ens självbild av hur någon annan ser en.

2

Eftersom japanskt klimat är fuktigt och det här var sent i maj behövde jag snart tvätta mina få medpackade kläder i en offentlig tvättstuga. Eftersom jag är född med fullständig anosmi, luktblindhet, vet jag förstås inte hur svettiga mina kläder egentligen är, men på ett rent teoretiskt plan förstår jag att det rimligen är dags.

Medan jag försöker stava mig igenom instruktionerna för vad som är tvättmaskin och torktumlare och vilket pulver som går i vilket fack får jag oväntad hjälp av en sydostasiatisk äldre dam som gjort det här hundratals gånger. Hennes japanska är bruten och min hänger och dinglar från en tråd men kroppsspråk löser det mesta och maskineriet går igång.

Tidigare under resan har jag i en vindlande bokhandel i Shinjuku lyckats köpa första volymen av Eiko Kadonos Häxans expressbud (魔女の宅急便). Vissa känner nog till den genom Hayao Miyazakis filmatisering.

Medan jag väntar på min tvätt plockar jag fram min inhandlade bok. Den känslan. Att sitta mot en husvägg i ljummen försommar långt från turiststråken och läsa på landets eget språk. Den är som en utslagen blomma i magen.

Ibland är tvättstugor turistattraktioner.

3

Från Kyoto tar vi oss långt ut från stadskärnan. Uppför bergen på smalspår, genom tunnlar med mossa så grön att det svider i ögonen. Vi ska äta kaiseki, japansk fine dining, på trädäck över rinnande vatten. Regnet hänger lite i luften och personalen rekommenderar först platser inomhus, men då kunde vi ha stannat i centrum. Vi envisas.

Medan vi äter, passar vi på att kyla fötterna i floden. För mina vänner som sitter uppströms går det utmärkt, och det tror jag att det gör för mig också, tills regnet tilltar och vi tvingas göra reträtt under tak. Då ser jag att min ena fot är alldeles blodig. Jag förstår ingenting. Det kalla vattnet har visserligen gjort mina fötter ganska avdomnade men visst borde jag ha lagt märke till något?

Efter en närmare undersökning lyckas jag på japanska knåpa ihop meningen “Blod kommer ut på tre ställen” och får plåster. Någon nämner ordet “Hiru”, medan jag fokuserar på att inte blöda ner de fina tatami-mattorna.

Regnet blir ett skyfall och när åskan börjar mullra får vi skjuts till tågstationen. Tillbaka på vandrarhemmet kollar jag till slut upp hiru. Blodiglar. Inga farliga djur, men jag är väldigt glad att jag slapp se dem suga.

Ibland är det skarpaste minnet var man sätter fötterna.

4

När tåget tuffar in mot badorten Arima kan man se varma källor ånga upp ur marken. Välgörande mineralkompositioner och sandbad var förstås anledningen till att vi åkte dit, men väl där hittade jag ett museum som jag kunde förlorat mig i.

Muséet ligger undanskymt och innehåller våning efter våning av automater. I Japan finns det dryckesautomater ungefär var hundrade meter, men det här är den äldre betydelsen av ordet automat. Uppvridbara konstruktioner som oförtrutet utför uppgiften de är designade för. En man i hatt cyklar frenetiskt, jagad av ankor. En tennisspelare slår en forehand, tappar sina byxor, och hissar upp dem igen. En katt slukar en fisk som passerar igenom och kommer ut som… ja, du vet.

Jag vet inte vad som fascinerade mig så med muséet. Kanske uppfinningsrikedomen? Kanske hur lätt man besjälar döda ting och börjar tillskriva dem tankar och känslor? Kanske det lätt krypande obehaget att dessa varelser var för evigt fast i den cykel av rörelser de skapats för?

Ibland är det inte det man kom för som får en att stanna upp.

5

Kvällen innan återresan till Sverige är jag mätt. På mat. På intryck. Jag tar slut ibland och behöver ensamhet och reflektion för att sluta ta slut.

En av mina reskamrater vill dock hemskt gärna besöka Tokyo Tower. En orangeröd systerbyggnad till Eiffeltornet som i japanska serier, lite för ofta, fungerar som portal till andra världar. Jag orkar egentligen inte, men bestämmer mig för att följa med ändå. Vi lyckas tillsammans lista ut vilken biljett som gäller för att få åka hela vägen upp och får då också en tur genom hemliga rum, där fotot på självaste arkitekten kommer till liv och börjar tala med oss. Tämligen Hogwarts!

Från toppen tar jag mitt bästa fotografi på hela resan. Tokyos elektrifierade stadsnät sträcker ut sig som en gyllene spindelväv. Ett konstverk av ett konstverk.

När vi återvänder till hotellet är jag inte slut längre.

Ibland orkar jag mer än jag tror.