Flödesskrivning 13:e september 2022 - Det var i skogen det hände.

Träden såg inte ut som vanligt. Katja hade funderat på det redan när hon såg skogsbrynet, men det är ju inte direkt något som får en att vända och gå hem. Träd ser rätt ofta ut på andra sätt än, som vanligt. När de får knoppar. När löven slår ut. När de exploderar i färger och till slut faller av. En skog är förändring. Så Katja hade gått in.

Solen var vid kanten av horisonten och strålarna sållades genom grenverken. Den gick ner tidigt så här års, och det var kallt. Katja hade tumvantar över sina fingervantar men kylan bet ändå. Särskilt i nästippen som stack ut över hennes halsduk med snöflingemönster.

Det var när solen sjönk helt under horisonten det hände. Eller om det nu var planeten som roterade bort från solen. Katja blev alltid lite yr i huvudet när hon tänkte på det där. Träden hade känts fluoroscerance när hon gick in, men nu. I det tidiga nattmörkret. De lyste. De lyste i blågrönt.

Stammar, grenar, kvistar. Alla liksom pulserade som ett ekologiskt norrsken.

Katja ville göra ett experiment. Hon sträcte ut sin dubbelbevantade hand och bröt av en liten kvist. Ljuset pulserade i den för ett ögonblick, sedan slocknade det. Hon kände sig lite skyldig. Hennes gamla lärare hade gett henne en ordentlig utskällning en gång för att hon bröt av kvistar från levande träd. Vissa saker sitter djupt.

Katja tyckte att hon hörde ett ljud. Ett slags surrande, vinande.

Hongick i riktning mot ljudet. Det var inte svårt att se var hon satte fötterna. Stundstals var det som att stå i ett enormt solarium. Det var väl inte farligt, ljuset? Det var väl inte någon typ av strålning? Nåja. Cest la vie eller hur man säger.

Katja kom ner till dolinerna. Djupa hålor skapade av inlandsisen. Från en av dem sken ljuset ännu starkare. Nästan smärtsamt att titta på. Hon tog sig fram till kanten och tackade för att det inte kommit någon snö ännu. Där nere. Där stod en… varelse? En person?

Den hade långa ben, men ännu längre armar och lyste helt i blågrönt, Som om den var gjorde av lampa. Och den hade stuckit ned sina långa slanka fingrar i marken. Ljus pulserade ut från den i vågor och skogen pulserade i samma takt. Katja rös, till fjärdedelen av oro och resten av njutning över hur vackert det var.

Hon tänkte inte. Hon tog sig ner till varelsen. Den verkade inte ta notis om henne. Eller så visste den helt klart att hon var där, men brydde sig helt enkelt inte.

“Är du? Är du norrskensmannen?” Kajsa kände sig nästan fånig när hon frågade. Barnsagor.

Ljudet fick varelsen att vrida på sig. Rotera mot henne på ett sällsamt vis.

“Kan du… Är det sant som de säger? Att du kan bota sjukdomar? Alla sjukdomar?”

Varelsen stod stilla.

Katja hostade till. 

Hon sträckte ut armen. Det var liksom inte som om det kunde bli värre..

Hennes lovikavantar fräste mot varelsens hud.