Flödesskrivning 14:e september 2022 - Vad lurar under vattenytan?

 “Gå inte till brunnen vid midnatt, barn.”

Så sa alltid mormor. Mormor sa rätt mycket saker om man ska vara ärlig och det var inte många av dem som visade sig vara sanna. Det där med att det bodde tomtar i vedbon till exempel. Jag hade kollatsäkert hundra gånger och aldrig sett några. Gröten vi ställde ut åt säkert mössen upp.

Eller att hon fått för sig att det fanns ett stentroll i skogen. Bara för att några av klipporna såg ut att ha ansikten från vissa vinklar när ljuset låg rätt.

Så när hon tjatade om att det bodde älvfolk i brunnen. Vad skulle jag tro liksom? Visst, den sinade aldrig, även när grannnarnas brunnar gjorde det, men det var alltid helt tyst när jag stod där och halade upp hinken från det mörka hålet.

Den här kvällen var det varmt. Orimligt varmt. Och jag var törstig. Visst mindes jag vad mormor sagt när jag trippade ut barfota i bara nattlinnet. Kanske såg jag ut lite som en älva själv. Det var lätt fuktigt i gräset och det gick fortfarande att se ganska bra. Inte midnattssol, men bra nära. Så jag dansade ett par steg, tills jag trampade snett och snubblade. Låg kvar en stund och andades. Ingen verkade ha sett mig. För det var väl bara lite vind jag hörde? Inget fnissande. Och definitivt inte från brunnen.

Det tjocka repet hade inte bytts på länge, men luktade fortfarande lite av tjäran far smort in det med för att hålla det mjukt. Hinken var lätt tills den fylldes med vatten. Vi hade ingen vev, så det lättaste sättet var att sno repet flera gånger runt kroppen och armarna så att man kunde hala upp hinken med både benen och ryggen.

Medan jag sänkte ned hinken tänkte jag på hur gott det skulle bli att få dricka lite. Och på hur min fot ömmade lite grand. Vad tusan skulle jag hålla på och dansa för? Det var svårt att stå emot infall.

Jag hörde hinken slå i vattnet och väntade några ögonblick på att den skulle fylllas innan jag började halae upp den. Jag tog i, men den rörde sig inte. Satt som berget. Eller, inte riktigt. När jag tog i gav den med sig lite, men sedan var det som om något ryckte tillbaka den.

Då hörde jag det. Skratten. Och något som lät som: “Åååh hej!”

Och så drogs jag mot kanten. Med sådan kraft att jag inte hade en chans attt stå emot. Jag släppte repet, men det var ju snott runt mig flera varv för att jag inte skulle tappa det. Mina armar trycktes mot sidorna. “Hjä--!” började jag skrika när repet gled och lade sig runt halsen på mig. Jag fick inte luft. Och något där nere drog och drog. Skrattade och skrattade. Det lät som hundra röster.

Min överkropp lutade nu baklänges över kanten mot brunnen. Jag kämpade för mitt miv. Grävde i fickorna efter en kniv. Hittade en ostkant som jag fumlade med och tappade över kanten.

Tystnad.

Sedan släppte trycket på repet.

“Gott.” hördes där nerifrån.