Flödesskrivning 15:e september 2022 - Beskriv en vandring på en ovanligt rak stig.

 Det här var otroligt.

Jens vände sig om och tittade. En exakt rak sträckte sig för evigt bakom honom, tills den blev så liten att den smälte ihop med sig själv och omgivningnarna. Han såg framåt igen. Exakt samma sak. I vanliga fall försvann liksom saker bortom horisonten efter ett tag. Men inte här, tydligen. Betydde det att platsen han hamnat på var helt platt? Hela världen? Som en skiva?

På båda sidor om stigen sträckte enorma fält ut sig. Vattnet skvallrade om att det var någon slags risliknande gröda, men det fanns inte tillstymmelse till terasser. Något slags bevattningskanaler låg mellan fälten, ungefär vart hundrade steg. Ganska precis vart hundrade steg faktiskt. Spöklikt nära vart hundrade steg.

Jens hade tappat konceptet en aning kring hur länge har gått längs med stigen. Eller hur långt. När allt är identiskt är det ungefär som att inte gå alls. Om du ändå kommer till samma plats, ar du då verkligen gått någonstans över huvud taget? Han mindes inte ens var han hade kommit ifrån. Han måste väl ha börjat någonstans? Någonstans som inte var här? Han försökte minnas.

En… byggnad? Kyr...ka? Ordet flöt upp i hans medvetna, men samtidigt som det gjorde det var det som om något slog ned på ordet och flög iväg med det. Som en hök som sett en hasselmus springa över ett fält. Eller en stig. En ovanligt rak stig.

Jens började gå igen. Han var inte helt säker på om han någonsin slutat. Varför kunde han inte komma ihåg? När han kunde komma ihåg ris och duvhökar och hasselmöss? Det var som om hans hjärna skrubbats ren på allt som var personlig historia och bara behållit hans allmänbildning. Hade han en familj? Ett leende ansikte dök upp för ett ögonblick innan duvhöken slog till igen.

Jens kastade en blick uppåt. Där svävade faktiskt något. Solen låg på från en klarblå himmel och han fick kisa, men visst var där en… fläck? En prick?

Jens började gå igen. Han var inte helt säker på om han någonsin slutat. Gruset knastrade under hans fötter. Han hade åtminstone skor. Sandalliknande, så småstenar kilade sig med jämna mellanrum in mellan sulan och hålfoten. Jens stannade och petade ut ytterligare en.

Jens började gå igen. Han var inte helt säker på om han någonsin slutat. Stigen måste leda någonstans, visst måste den? Måste den det? Bara för att man vanligtvis drar en väg för att binda ihop två punkter så var det ingen hård regel. Det gick väl att göra en stig på rent pin kiv om man så ville? Bara ett oändligt streck som aldrig förband något. Ingen punkt. Ingen prick. Ingen fläck. På himlen syntes heller inget längre.

Jens började gå igen. Han var inte helt säker på om han någonsin hade slutat.

Jens började gå igen. Han var inte helt säker på om han någonsin hade börjat.