Flödesskrivning 16:e september 2022 - Planetens charmigaste djur.

 Biologen Jenna Montserrat var på jakt. En jakt som hade tagit henne över flera biotoper. Hon hade sett de dansande getterna, fluffgurglande kaninliknande varelser och de självkopplande hamstrarna, men lokalbefolkningen berättade om något mer. Något synnerligt gulligt. Biologen Jenna Montserrat var på jakt efter planetens charmigaste djur.

Det ska nämnas att Jenna inte hade fått det här i uppdrag av någon. Det var helt enkelt hennes fix idé och det faktum att hon hade alldeles för mycket pengar att spendera. Om du påpekat detta för Jenna skulle du omedelbart få en väldigt rationell förklaring. Eller en ordentlig örfil. Kanske båda.

Men nu var Jenna nära. Hon hade hittat spår. Spår som var helt oförklarligt charmiga. De gick med stil, men här och var var det som om de tog ett litet hopp. En liten snurr. Ett litet steg. Det borde vara omöjligt att göra charmiga spår, men vad som än hade trampat här hade lyckats. Till synes utan ansträngning.

Jenna kämpade sig genom undervegetationen. Hon gillade att kämpa på själv. Och att vara först. Och att få ha alla gulliga, fluffiga, charmiga djur för sig själv! Det var högst oproffesionellt att försöka klappa vilda djur man upptäckte, men Jenna argumenterade som så att om ingen var där för att se det hända så var det ingens annan sabla business vad hon klappade och inte.

När Jenna bröt igenom med ett brak som borde ha skrämt iväg halva skogen svor hon lite tyst över sin klumpighet. Och lite halvhögt. Definitivt inte högt.

“Ko-piiiii?”

Jenna stelnade. Det var det charmigaste ljud hon hört. På försiktiga fötter smög hon mot källan.

Uppe i ett träd satt den. Enorma ögon som skiftade i ädelstensfärger. Päls som regnsbågsfärgad sockervadd. Öron så rundande att de förmodligen följde det gyllene snittet i kvadrat.

Och så munnen. Det var den absolut charmigaste mun Jenna Montserrat någonsin sett! Åh herregud så näpen den var. Den såg så otroligt nöjd ut, men på ett sätt som om den delade sin nöjdhet med precis hela världen. Det var omöjligt att inte själv brista ut i ett leende.

“Ko-piiiii!”

Den hade sett henne. Jenna stelnade. Skulle den fly?

Varelsen tog sats ett ögonblick och svingade sig sedan ner i en hjärtmönstrad lång svans. Den landade på Jennas axel. Hennes hjärta klarade nästan inte av det. Det svämmade över.

Varelsens ögon var bara en decimeter från henne. Den sträckte fram sina bulliga små tassar och strök henne över kinden. Det var som att bli kramad av sammet. Och som den doftade. Jenna blev alldeles vimmelkantig. Och svimmade.