Flödesskrivning 19:e september 2022 - Utifrån bild

Illustration: Alan Lee

Det var en fullständigt osannolik plats att hitta en annan människa på. Jenny hade varit ute och fiskat när hon plötsligt blivit överraskad av ett fruktansvärt åskoväder. Den lilla ekan hade varit nära att kantra flera gånger innan hon med värkande muskler till slut lyckats få den iland på den lilla holmen. Holmen kallades Stormskär, det hade hon fått höra av sin farfar, men ingen bodde där och där fanns inget annat än sten och en och annan mås.

Hon hade slitit upp ekan på land och förtöjt den med ett par halvslag innan hon gett sig av inåt land för att se om där fanns något som helst skydd. Hennes kläder var så våta att de klistrade mot hennes rygg och det var svårt att se mer än ett par meter framför sig. Regnet rörde sig liksomi skyar, som om någon hängt upp hundratusentals vattendroppar på snören och lät dem dingla i sidled.

Men mellan två av de där skyarna såg Jenny en kontur nere vid strandkanten. Det såg ut som ett bylte. Med förhoppningen att det skulle vara något hon kunde stänga ute regnet och stormen med tog Jenny ett par steg närmare och såg… en kvinna?

Det var fullständigt osannolikt. Som sagt. Det var ändå sant.

Jenny rusade fram de sista stegen. Det kunde ju vara någon som skadat sig svårt och var döende. Men när hon kom fram såg hon att kvinnan var… torr. Regnet rörde henne inte. Hennes hår föll i blixtliknande sicksackmönster över ryggen och hon… sov? Helt fridfullt?

Det var omöjligt. Jenny strök handen över ögonen för att kunna se bättre. Det var omöjligt. Men det var sant.

Då sträckte kvinnan framför henne plötsligt på sig samtidigt som åskan mullrade. Hon slog långsamt upp ögonen. Klart lysande. Nästan elektrisk blick. Och såg på Jenny med ett snett leende.

“Vad gör du här?” Jennys huvud fylldes av tusen frågor som trängdes och det här var den första som lyckades klämma sig ut genom munnen.

Kvinnan såg på henne. Hon såg helt oberörd ut.

“Jag kommer hit ibland. När jag behöver vila.” Hennes röst var klar men med mullrande undertoner. Eller var det åskan?

“Vila? Här? Mitt i stormen? Det är livsfarligt! Du kunde dött!”

Kvinnan började skratta. Det lät som ett hällregn som träffar en kristallkrona.

“Det är aldrig farligt där jag är, människa”, sa hon. “Kom närmare så ska jag visa”.

Jenny tog ett steg innan hon hunnit tänka sig för. Vad var det här för en galning? Det var helt orimligt. Men hennes kropp lydde rösten. Det var som om rösten var gjord för att lyssnas på.

Och när Jenny nådde fram till kvinnan så märkte hon att stormen hade upphört. Eller. Den härjade fortfarande, bara en armslängd längre ut Men här var det kav lugnt. Inte en droppe. Inte en vindpust. Det var fullständigt stilla.

“Det… jag förstår inte. Vem… vad är du?”

Jenny stod så nära att hon kunde röra kvinnan. Det kändes nästan elektriskt i luften. Som statisk laddning.

Kvinnan log mot henne.

“Jag är Stormens Öga.”