Flödesskrivning 20:e september 2022 - En kista full med guld på ett sjunkande skepp.

 “Den är min! Jag har förtjänat den!”

Jag hade sagt orden så många gånger att de förlorat sin mening medan jag tog i och lyckades flytta guldkistan ytterligare några centimeter över golvet.

Besättningen runt omkring mig verkade inte hålla med. Vattnet nere i lastrummet stod till fotknölarna nu. En djärv matros tog ett steg framåt. Synnerligen djärv.

“Kapten, vi måste överge skeppet. Men du måste ge ordern!”

Jag gav honom en order med min sabel. Han stapplade bakåt, med blod droppande från överarmen.

“Ni förstår inte”, informerade jag, “jag har förtjänat den!”

Jag kunde se hur de sneglade på varandra. De konspirerade säkert kring hur de skulle kunna roffa åt sig kistan själva. Kistan med guld jag hittat. I djungeltemplet. I graven. Den som låg där hade ingen nytta av den längre, oavsett vad inskriptionerna hade antytt.

Skeppet krängde till. Kistan gled över golvet. Den var tung. För tung att lyfta själv. men nu gled den mot trappan! Det var guds försyn! Jag sprang skrattade efter. Knuffade någon sölkorv ur vägen.

“Kom igen nu! Uppför trappan med den! Hjälp till!”

Jag vrålade uppmanande mot min besättning. En av dem tog ett steg mot kistan.

“Jag hjälper er, kapten. Bara vi kommer härifrån.”

Typiskt ruttet trick. Han ville såklart åt min kista! Jag viftade med sabeln på nytt för att avvärja hotet och han skrek till. Flydde uppför trappan. Vadade genom knähögt vatten.

Nu flydde de allihop. Ha! Vilka mesproppar! Ingen vågade utmana mig om kistan. Nu var den min!

Jag tog ett djup andetag och dök ner mot den. Kramade den. Njöt av varje sekund. Tänk vad jag skulle kunna köpa! Köpa… nej! Jag skulle aldrig spendera ett enda av guldmynten! De var för värdefulla! Jag skulle… skulle… strunt samma! Kistan var min!

Jag tog en paus för att simma upp till ytan och ta ett andetag. Bara ett litet. Det var märkkligt långt upp till ytan, och när jag slutligen nådde den så var där bara en liten luftficka kvar. Ett par tum, sedan tjärat trä. Jag kunde inte se någon annan i besättningen. Inte höra något. Perfekt. Eller? Vänta nu? Vad höll jag på med? Insikten drabbade mig som en slägga. De hade nästan lurat mig! Medan jag var här upp och hämtade andan var de såklart där nere och stal min kista! Medan jag förbannade mig själv drog jag in det sista av syret och gav mig av nedåt igen.

På vägen ner kunde jag svurit att jag såg ett ansikte i vattnet. Det verkade skratta. Skratta… åt mig?

Kistan!