Flödesskrivning 24:e september 2022 - Utifrån bild

Illustration: Johan Egerkrans

Floden hade fått nog nu.

Det var inte så att den var snarstucken eller otålig. I tjugo tusen år hade den runnit, och i två tusen av dem hade den levt sida vid sida med människorna. De hade hämtat sitt dricksvatten uppströms och tvättat sig nedströms. De hade hämtat av Flodens vatten för att hälla i sina kärl och koka tillsammans med allt möjligt för att få i sig näring. De hade lett delar av den för att vattna deras grödor. Ibland hade de kissat i den. Inget av detta rörde Floden i ryggen.

Människorna hade fiskat Flodens fisk och grillat dem över öppen eld. De hade tvättat sina kläder och låtit smutsen rinna längs med bankerna. Inte heller detta hade Floden några åsikter om. Tvärt om nästan. Floden var till för att bli använd. Den använde människorna också. När krökar och meandrar blev tilltäppta var det människorna som hade rensat den på dy och slam och fått den att rinna med förnyad kraft, från de små sipprande källsprången högt uppe i bergen och smältvattnet varje år, genom frodiga dalar, ner till deltat innan den övergick i delta och återförenades med det stora havet.

Men Floden hade fått nog nu.

En stor koloss av järn, sten och stål hade de konstruerat. Precis vid Floden. Rök spydde den, och det i sig var kanske acceptabelt även om delar av den satte sig i molnen och strilade ner som surt regn. Men de stora avloppshålen. Det vidriga giftiga avskrädet som flödade ut, svart och illaluktande, varenda ögonblick på dagen, varenda dag på året, det var bokstavligen Droppen.

Den Droppen fick ett eget medvetande. Floden väckte den till liv och den tog form. En form någonstans mitt mellan människa och Flod. Droppen hade legat och väntat. Försökt förstå månniskorna. Samlat på sig kunskap. Dag efter dag. Natt efter natt. Och nu var det äntligen dags. Dags att slå tillbaka.

När Droppens gestalt korsade vattenytan såg den ingen. Inte en levande varelse. Bara automatiska kreationer som rullade på svarta tjäraktiga hjul. Fram och tillbaka. Kusten var klar.

Människorna såg aldrig den komma. Hur kunde de? De hade varit så övertygade om att det var de som bestämde. Att det var de som skrev lagarna och formade världen. Den här natten var det Floden som formade dem. Det hördes skrik. Det hörde böner. Det hördes förbannelser. Men alla tystnade. Människor talar inte länge efter att Floden har omfamnat dem. Avloppen var tilltäppta. Vägarna bortspolade. Den här delen av världen var rengjord. Skrubbad. Tvagad.

När Droppen tillsammans med solens första strålar återvände till Floden fanns den stora stenkolossen till byggnad fortfarande kvar. Som en enorm gravsten över det som skett. En minnesruna i åminnelse av vad som händer när människorna tar ett steg över gränsen.

I åminnelse av när Floden fått nog.