Flödesskrivning 28:e september 2022 - Utifrån bild

Det frasade härligt under fötterna. Sonja tog upp sin telefon och kollade stegen. 23 783. Det började kännas i benen, men huvudet var fortfarande tungt. Det var förändringar på gång på jobbet och inget skulle fortsätta vara som det varit. Samtidigt var det inget kul hemma. De hade bråkat. Igen.

Man klarar av kris på ett ställe åt gången. Antingen på jobbet eller privat. Nu var det båda. Det var för mycket.

Så Sonja hade bestämt sig. Hon skulle promenera tills hon kom på en lösning. Det var åtminstone något. Om man stod stilla snurrade allt runt omkring en, men om man promenerade så rätades allt ut. Till sist. För varje steg kom hon ett steg närmare lösningen. Det var något konkret. Nästan upplyftande.

Och det frasade härligt under fötterna.

I vanliga fall lyssnade Sonja alltid på musik medan hon gick. Stod inte ut med tystnaden. Ikväll var tystnaden själva poängen. Tvinga hjärnan till att bli uttråkad och börja komma på lösningar i brist på bättre.

Hon hade varit i naturskyddsområdet tidigare, men aldrig så här långt ut. Älvmarken kallades det. Fanns massa historier och grejer. Sonja hade inte läst någon av dem. Var inte intresserad av sådant. Inte längre. Hade lämnat det bakom sig när hennes form stelnat. När vägen framåt börjat bli kortare än vägen bakom.

Så här långt ut i älvmarken fanns inga elljusspår och solen var obevekligt på väg nedanför horisonten. Om hon gick tillräckligt snabbt mot den kanske det skulle dröja ytterligare några sekunder.

Mulet var det också. Färgerna var dova.

Efter en stund var de inte ens dova. Det var mörkt. Jahapp. Och hur långt hemifrån var hon? Okej, hon hade batteri på sin telefon att ficklampslysa med. Men det var nästan något skönt med mörkret också. Hur hon skulle ta sig hem. Det var ett problem som gick att lösa. Fast… ville hon hem? Ville hon ens fortsätta med den här skiten? Barnen hade flyttat ut redan. De klarade sig.

Vänta. Var det så mörkt fortfarande? Det… var ett sken? En bit bort bara. Precis i periferin. Men när hon vred på huvudet så försvann det. Låg kvar precis utanför synfältet. Precis så det anades, men inte sågs.

Sonja rynkade pannan. Snurrade runt ett par varv på stället.

Ett varv.

Två varv.

Tre varv.

När hon stannade fick hon blunda för att hämta sig. Det var lätt att bli yr. Inte som när hon varit yngre och kunnat snurra varv efter varv på stången på skolgården. Tusen år sedan. Så kändes det.

Men mot de stängda ögonlocken såg hon något. Rakt igenom. Skenet. Rakt framför henne. Hon öppnade ögonen. Mörkt. Stängde dem. Ljust.

Ljust precis en liten bit längre fram.

Sonja bestämde sig. Hon började gå, med stängda ögon. Steg efter steg. Behövde inte treva sig fram. Var säker på vart stigen ledde. Någon annan stans. Det var nästan som musik. Visst var det? Toner som klingade mellan träden. Och visst blev skenet starkare? Och varmare? Sonja fortsatte framåt.

Det frasade härligt under fötterna.

Sen plötsligt. Så gjorde det inte det längre.

Sonja kom aldrig tillbaka hem.