Flödesskrivning 2:a september 2022 - Valfri fandom: Det värsta som skulle kunna ske, håller på att ske.

 Michelangelo försökte alltid hålla humöret uppe, oavsett om den gröna ninjasköldpaddan fajtades mot en robot med kromade sågklingor eller försökte sätta i sig en tionde pizza med korv pepperoni och vispgrädde. Man kunde inte bara deppa samman, det var det samma som att ge upp.

Men nu. Nu grät han.

Kampen mot Shredder och Fotklanen hade lett in i ett labb där forskare gjorde experiment med mutagen på olika livsformer. Förvandlade dem till än det ena, än det andra. En människa kombinerad med en hök. En hökmänniska kombinerad med en orm. En hökormmänniska koombinerad med en struts. Michelangelo hade ryst.

Men så hade slagsmålet fått en hylla att välta. En hylla med provrör fulla av antimutagen. Återställare. Den hade fallit mot Michelangelo och hans storebror, deras ledare, Leonardo hade knuffat honom ur vägen. Michelangelo hade vänt sig om för att tacka, och då hade han sett hur Leonardos kropp var fullständigt nedsölad med antimutagen.

Michelangelo, Rafael och Donatello hade rusat fram med trasor och försökt badda av honom, men det var redan för sent.

Michelangelo grät.

Leonardos muskler började rycka av spasmer. Hans hud vad fluorescerande. Han krympte frmaför deras ögon.

“Nej, brorsan!” Michelangelo ville springa fram och krama om honom. Hålla honom. Men Rafael höll tillbaka sin bror.

“Du kan inte röra honom, Mike! Det skulle hamna på dig också!”

Leonardo såg skräckslagen ut. Men tog ett steg tillbaka. Skyddade de andra. Så tog ledaren ett djupt andetag och samlade sig.

“Ni får klara er utan mig framöver, som det verkar. Det kommer bli svårt, men ni kommer att klara det.”

Alla tre mötte hans blick. De var tvungna.

“Rafael. Du blir ledare. Du har vuxit på sistone. Jag har sett det.”

Rafael sa inget. Men han nickade. Tårarna rann nerför skalet.

Leonardo var knappt en halv meter hög nu. Hans kroppsform förändrades. Höll på att återvända till full sköldpadda.

“Håll mig borta från djuraffären, hör ni?”

De tvingade sig själva att le som svar.

“Du… det borde ha varit jag”, hulkade Michelangelo.

“Nej. Lev inte så.” Leonardo blängde på honom. Men så hostade han och ansiktet knycklades ihop.

Ett sista ord lämnade hans stämband innan de helt återställdes till sköldpaddsform.

“Cowabunga!”