Flödesskrivning 7:e september 2022 - Som en avslappnande oas i ett oändligt paradis.

 Det lät som en självmotsägelse. Arkeologen Maryam rynkade ihop ögonbrynen när hon studerade den antika stenskulpturen. Själva definitionen av en oas var ju att det som var runt omkring var kargt och ogästvänligt? Men här låg den redan i ett paradis?

Hade hon tolkat symbolerna fel? Det var ett utdött språk trots allt, och hon hade inte full tilltro till sin förmåga och tolka skrivtecknen. Men hon förstod åtminstone mer nu än när hon först sett dem och tecknen sett ut som typ “fågel, snurr, annan snurr, kanske en igelkott på två ben”.

Nåja. Hennes forskningsanslag var inte direkt generösa nog för att hon skulle stå här och grimasera. Maryam gick bort till sin utrustning och kopplade på strömmen. Teorin var att stenstoden var något slags portal. Det var inte helt taget ur luften. Liknande konstruktioner hade hittats på planeten förut. Men den här var äldre. Mycket äldre.

Med ett sprak som var på samma gång lovande och olycksbådande fick pulserna av elektricitet portalen, om det nu var vad det var, att brumma till. Symbolerna började lysa. Och luften i stenskulpturens öppning började skimra.

Herre… fungerade det? Det var helt osannolikt, så gammal som strukturen var.

Maryam borde ha ringt flera samtal. Hon borde ha gjort tusen observationer. Men Maryam var något av en “upptäcka först, tänka efter senare”-typ.

Hon passerade igenom.

Först såg hon inget. Det var för ljust efter djungelplanetens mörker.

Sen vande sig ögonen, och Maryam trodde dem inte ett dugg.

Det var fortfarande djungel, men allting var så… behagligt. Som en perfekt sommardag, med normal luftfuktighet. En porlande bäck. Frukter dignade från träden. Färgglada fåglar drillade från träden. Hon väntade sig nästan att få höra någon typ av behaglig lounge-musik, så pittoreskt och parodiskt paradislikt var det.

Maryam var något av en cyniker. Det var en bra egenskap att ha. Man blev inte lurad. Men hon litade på sina egna sinnen.

Hon såg sig om över axeln. Den mörka djungeln syntes fortfarande genom skimret bakom henne. Portalen skulle väl inte stängas? Nåja, det fick bli ett senare problem i så fall, och hon hade backup-utrustning i väskan. Maryam började gå.

Efter någon timme kom hon till en höjd. En trappa i sten, helt oförstörd, ledde uppåt och medan hon flåsande tog sig mot toppen tänkte Maryam på symbolerna. Skulle de egentligen läsas annorunda? Det här var onekligen ett oändligt paradis.

Maryam sträckte ut handen och plockade åt sig en mangoliknande frukt. Medan hon satte tänderna i det saftiga fruktköttet nådde hon krönet. Det hon såg. Det var obeskrivligt. En oas. En oas i paradiset.