Flödesskrivning 9:e september 2022 - Även mäktiga krigare förtjänar en helg.

Sir Pontor sträckte på sig där han låg vid poolen. Hans högerhand fick fatt i paraplydrinken på sidorbordet och han drog en djup klunk. Rom, exotiska frukter och krossad is. Aaaah. Han hade precis kommit tillbaka från ett större slag mot en avgrundsdemon och hennes styrkor. Lamia Elspeth hade hon hetat. Eller var det Lania? Sir Pontor hade lite tappat räkningen. Det hade varit fullt upp på sistone. 

“Ööh. Ers Ridderlighet?” En skugga föll över sir Pontors ansikte och han öppnade ögonen. Det var hans väpnare, en lite avig kille. Pontor var rätt säker på att han hette Dennis.

“Ja, min väpnare?”  Sir Pontor undvek skickligt att använda kanske Dennis namn. Om det nu skulle vara fel. Dålig stil.

“Ööh. Jag trodde… att ni skulle ta det lugnt och återhämta er den här helgen?”

“Det är precis vad jag gör. Har dina ögon svikit dig, min väpnare?”

Kanske Dennis funderade en sekund.

“Men, ers Ridderlighet. Varför har ni inte tagit av er rustningen? Åtminstone hjälmen vore väl skönt?”

Sir Pontor sög en gång till på sugröret till paraplydrinken. Det var instucket genom visiret. Solen gassade på hans silverskinande rustning och glänste i ytan när han suckade och med ett klonkande satte sig upp på solstolen.

“Man vet aldrig när ondskans krafter slår till här näst, min väpnare! Att ta den lugnt är en sak. Att bli oaktsam en annan.”

Kanske Dennis såg imponerad ut. Trodde sir Pontor.

“Det tar över trettio minuter att ta på sig en rustning, min väpnare. Vet du hur många oskyldiga som kan få sätta livet till på så lång tid?”

När kanske Dennis räknat på fingrar en stund blev sir Pontor otålig.

“För många! För många är svaret du söker!”

“Men konungariket är tryggt!” Kanske Dennis stod på sig. “Visst förtjänar ni en paus, ers försilvrade tapperhet?”

Paus… sir Pontor smakade på ordet. Det var helt klart så att aktiviteten hos ondskans makter hade minskat på sistone. Det var ju… bra. Då kunde man ju ligga här… och ta det lugnt. Superfint ju.

Sir Pontor suckade.

Om det ändå kunde…

FSHHT!

Tio meter från sir Pontor öppnades plötsligt en portal i tidsrymden. En odöd krigare, svart av förrutnelse stapplade ut. Sen ännu en. Ännu en. Det myllrade.

Sir Pontor greppade sitt svärd och flög upp från solstolen.

“Kom, min väpnare! Till strid!”

Det här var det bästa som hänt idag!