Torsdagspatrull (Uppgiften "Fanfiction" - Judge Dredd)

1.

Smutsvattnet stänkte ur vattenpölarna när det breda framdäcket på Lawmastern plöjde genom dem. De starka lyktorna på det motorcykelliknande fordonet borrade hål genom natten. Rättvisans ljus. En helt vanlig patrull, en helt vanlig torsdag.

På Lawmastern satt en Judge. Polis, domare och bödel i det enorma komplexet Mega-City One. 800 miljoner invånare trängdes i en oas av lag och ordning, medan radioaktiv öken belägrade murarna. 98% var arbetslösa. Droiderna, robotarna, gjorde jobben. 100% var potentiella förbrytare.

Strålkastarljuset föll på en vägg. Nedsprayad. Graffiti.

Lawmastern stannade. Mannen som klev av hade en haka som en vinkelslip. En bister mun. Resten av ansiktet doldes bakom en hjälm med spegelblankt visir. En enorm polisbricka satt över halva bröstet. Ett ord: "Dredd".

Judge Dredd drog med fingret över färgen. Färsk. Stegen ekade när han fortsatte in i gränden. Med Lawmasterns strålkastare i ryggen kastade Dredd en lång skugga. Där den slutade stod en man med röd tuppkam och en sprayburk i näven. Ett väsande ljud av vit färg mot vägg. Verkade inte ens ha märkt att han var på väg. Förmodligen hög. Redan där straffbart med isoleringskub. Om han var myndig. Annars ungdomskub.

"Arrest för skadegörelse." Dredd höjde inte rösten. Den bar ändå. "Tre månader. Isoleringskub."

Tuppkammen ryckte till. Färgburken slog i betongen.

"H-helvete! Nej!"

Skräckslagen blick. Definitivt hög.

"Narkotika. Nio månader. Isoleringskub."

"K-kom igen! Var lite schyst!" Tuppkammen sträckte upp händerna. Ena benet blänkte metalliskt. Protes. Cybernetiskt implantat. 

"Kom med villigt. För process." Dredd tog ett steg och tuppkammen vände och sprang. Fick kraft ur implantatet.

Dredd drog sitt tjänstevapen. En Lawgiver. Röstaktiverad.

"Ammunition: Högexplosiv."

Dredd avfyrade ett skott. Träff. Metallprotesen exploderade. Tuppkammen blev liggande. Enbent. Dredd gick fram.

"Motstånd. Arton månader. Isoleringskub."

Tuppkammen såg ut som om han tänkte säga något. Så föll ögonen på polisbrickan. Dredd. Judge Dredd. Ansiktet blev vitare än sprayfärgen.

På vägen ut ur gränden kastade Dredd en blick på graffitimålningen. Ett fredsmärke.

Ingen fred utan ordning. Ingen ordning utan lag. 

2.

Mary-Sue hade bråttom hem från jobbet som hårfrisörska. Sista kunden hade krånglat med klippning och omklippning och till slut ändå vägrat betala. Mary-Sue hade argumenterat emot tills kunden trollat fram en stilettkniv ur fickan. Vilken värdelös torsdag.

Hemma fanns dock hennes femåring och väntade på henne. Tanken på lille Wilfred var tillräckligt för att Mary-Sues domnade fotsulor skulle kvickna till. Wilfred påminde henne så mycket om hans pappa. Livet hade varit lättare då. Problemet var att hon bara avtalat med barnvakten till klockan sex. Klockan var kvart över sju. Hon tänkte betala extra så klart. Men efter dagens lönetapp kanske det inte skulle bli förrän i slutet av månaden. Barnvakt på avbetalning. Inte ett dugg pinsamt.

Snabbaste vägen hem var rullbanden genom megaköpcentret. Säkraste vägen också. Ju färre steg, desto färre tillfällen att bli rånad på. Mega-City One var verkligen en skitstad och för varje Judge som ingrep mot ett brott var det hundra som gick obesvarade. Mary-Sue hade åtminstone ett jobb. Lön svart som asfalt såklart. Hon kände inte en enda som försörjde sig enligt lagen. Skulle hon åka dit för minsta förseelse skulle allt rasa.

Ett övergångsställe hade börjat blinka, så Mary-Sue skyndade på stegen. Signalen slog om till rött när hon var två meter från trottoarkanten.

"Trafikförseelse. Två veckor. Isoleringskub."

En skarp röst. Otrolig myndighet.

Mary-Sue såg upp på mannen framför henne. En haka som en vinkelslip. En polisbricka. Ett ord: "Dredd".

"Följ med för process."

Barnvakten fick vänta förgäves. 

3.

"Demokratisk front! Ansvar och frihet!"

Jones sträckte fram ett flygblad och mannen framför honom tog reflexivt emot det. Jones hade timing för sådant. Det gällde att passa på i glappet mellan en tanke och nästa. Varje flygblad var ett frö. Slagorden var gödsel. Inte för att Jones någonsin hade odlat något, men han hade sett det på megaskärm.

Det var utanför ett sådant skärmkomplex han först blivit radikaliserad. Börjat tro på en värld där invånarna i en stad hade inflytande över de som bestämde. Man fick vara försiktig med den sortens idéer. Hade man tur skrattade folk. Hade man otur blev man skjuten. Kroppen skickad direkt till återvinning där den brändes. Blev energi för någon industri. Man var tvungen att vara mer taktisk. Ha perfekt timing. Och nu stod han här, en helt vanlig torsdag.

Drömmen om demokrati.

Det var inte juridiskt straffbart att förespråka demokrati. Inte bokstavligt. Men om en Judge var i närheten var det verkligen bäst att man hade alla papper i ordning. Att man var ren som en nyblästrad latrin.

Jones sträckte ut ett nytt flygblad.

"Demokratisk front! Ansv..."

Jones tystnade.

Framför honom stod en Judge. Jones hade inte ens anat honom. Haka som en vinkelslip. En stor polisbricka. Ett ord: "Dredd".

"Demokratisk front?"

Jones kunde höra missnöjet. Det ekade i trumhinnorna. Han svalde.

"En vacker tanke. Demokrati. Om ni medborgare var redo för den."

Judge Dredd böjde sig framåt. Hans spegelvisir centimetern från Jones näsa.

"Är du redo, medborgare?"

Jones fick inte luft. Hans knän gav vika. Handen med flygbladen tappade greppet och pappersarken virvlade i väg.

Dredd vred på huvudet. Noterade.

"Nedskräpning. Två veckor. Isoleringskub."

Jones blåsa gav med sig. En varm ström längs med byxbenet. Judge Dredd rynkade på näsan.

"Och offentlig urinering. Följ med för process."

Dredd fortsatte sin patrull. Pissa ner sig. Som ett djur. Och han skulle vara redo för demokrati?

4.

Nöjesåkning var det enda som fick Leslie att känna sig levande. Susa fram längs med en åttafilig Skedway i en fet röd old school cabriolet med en cigg i mungipan. Helvete vad oslagbart. Folk runt omkring hennes såg vägen och fordonet som något slags transport. De hade inte fattat något. Det var en enorm lekplats. Hennes lekplats. Trafikljus, enkelriktningar, av- och påfartsramper. Allt var utmaningar. Torsdagstrafiken var som alla andra dagar. Det gällde bara att hitta hålen. Rytmen. Pulsen. Trafiken var en enorm organism och hon var den enda som inte slavade för värdkroppen. Inget slog detta.

Leslie svepte förbi en enorm fraktvagn. Ton av råmaterial på väg till ett av industriblocken. Eller från. Vem brydde sig, den var redan borta ur backspeglarna. Folk fick tuta bäst de ville.

En skarp siren skar genom natten. En röst förstärkt genom megafon. Leslie ryckte till. Tio meter bakom hennes spoiler låg en Lawmaster och matchade hennes fart. Hur hade en satans Judge smugit sig på henne?

"Fortkörning. Tre månader. Isoleringskub. Stanna."

Lawmastern gled upp bredvid henne. Ryttaren hade en haka som en vinkelslip. En enorm polisbricka över bröstet. Ett ord: "Dredd".

Leslie maxade gasreglaget.

Medan cabrioleten vrålade i sicksack över Skedwayfilerna filtrerade hon bort Dredds kommandon. Det fanns ingen tid att lyssna. Trafikförseelse efter trafikförseelse lades på hög bakom henne. Isoleringskub på isoleringskub. Och Judge Dredd var hack i häl. Leslie var tvungen att göra något.

Judge Dredd hade räknat upp 30 månader i isoleringskub för brottslingen framför honom när den röda cabrioleten plötsligt gjorde en handbromssväng. 180 grader. Backade. Full fart bakåt med motorhuven mot honom. Kvinnan bakom ratten hade dragit ett handeldvapen. En kula rikoschetterade från visiret.

"Mordförsök på Judge. Dödsstraff. Ammunition: Pansarpenetrerande."

Hans eget handeldvapen, Lawgivern, bekräftade ordern. Dredd avfyrade.

Cabrioleten var ett eldhav. En plötslig ljuspunkt i natten. Dredd svepte förbi.

"Kontrollcenter. Kadaver på Skedway 562. En kropp för återvinning."

5.

Brandon stod inte ut med att leva längre. Han hade funderat länge på hur han skulle göra sorti. Skjuta sig? Nej, han skulle inte klara av att avfyra. Lägga sig på en Skedway framför en fraktvagn? Nej, det fanns en risk att droiden bakom ratten bara skulle skada honom. Det fick bli en hög byggnad. Megaköpcentret. De stängde aldrig, men torsdagskvällar var lågintensiva. Färre människor.

Noga med att inte bli sedd smet Brandon ut från hissen och uppför servicetrapporna till toppen av köpcentret. Med skakande knän kravlade han upp över kanten och rös när han såg tvåhundra meter tomhet under sig. Tomhet med ett väldigt ogenomträngligt slut i form av räfflade betongplattor.

Det blåste en del här uppe.

"Fin utsikt, medborgare?"

Brandon föll nästan. Han var inte ensam. Bredvid honom på kanten stod en Judge. Brandon sneglade. Ögonen doldes bakom ett visir, men hakan var som en vinkelslip. En enorm polisbricka över bröstet. Ett ord. "Dredd".

"V-vad gör du här?" Brandon svalde. Inte tillstymmelse till saliv i munnen.

"Lång siktlinje. Ser fler brott. Du?"

"J-jag?" Brandon funderade. Skulle han ljuga? Nej. Det var något i Judge Dredds röst som kväste möjligheten som två fingrar om veken till ett levande ljus. Obeveklig som tyngdlagen.

"Du förstår inte. Jag har förlorat… Nej, jag har aldrig ens haft chansen att vinna. Det finns inget kvar. Inget syfte. Ingen mening!"

Judge Dredd lyssnade.

"Flykt från ansvar alltså? Låta någon annan svabba upp din röra från trottoaren? Hopp om att du inte träffar någon oskyldig?"

Människor passerade nedanför. Föräldrar. Barn.

"En dag i taget." Judge Dredd tittade fortfarande ut över Mega-City One. "Plikt. En dag i taget."

Brandon steg ner från kanten. Det var för mycket.

Judge Dredd vände sig mot honom.

"Försök till självmord. Tolv månader. Isoleringskub." 

+1.

Rusty var täckt av blod. Hans vibrationsklinga hade skurit genom kroppar som när en kock rensade fisk. Det hade inte varit meningen. Det var alla andras fel. Han hade varit så hungrig och köttrullarna i kiosken hade doftat så intensivt. Mer intensivt av drogerna han tagit. Alla intryck lyste som om kontrasten på fjärrkontrollen hade fastnat på max.

Mannen i kiosken hade nekat honom, bara för att han var pank. Sån snobb. Så Rusty hade hotat honom lite med sin kniv och då hade han sett att mannen i kiosken tänkte trycka på något typ av larm. Det skulle komma en Judge och allt skulle bli helt struligt. Så Rusty hade skurit honom i halsen.

Då hade någon i kön bakom skrikit och försökt springa, säkert också för att trycka på något larm. Så Rusty hade skurit henne också. Då hade fler sprungit. Alla mot olika larm. Så Rusty hade försökt skära så många det bara gick. Han hade lyckats med nästan alla. En skrek fortfarande.

"S-snälla. Gör det inte!"

Marco hade stått och väntat i kön som alla andra när det plötsligt blivit fullt tumult. Det hade brustit för någon där framme och Marco hade vänt sig om för att fly. Inte bli inblandad. Men han hade halkat och slagit i knät riktigt illa. Marco kom inte upp.

Galningen framför honom hade ögonglober med mer vitt än rött. Hans kropp var ett amalgam av sladdar, trasiga skinnkläder och hud. Och blod. Så mycket blod.

Marco höll fram sina händer för att skydda sig. De var också nedblodade. Kladdiga. Var fan befann sig de som skulle hålla kontroll på sånt här? Vilket svek.

Rusty närmade sig. Knivbladet glimmade.

Marco knep ihop ögonen.

Ingen Judge. Ingen haka som en vinkelslip. Ingen enorm polisbricka. Judge Dredd var upptagen på annat håll.

Torsdagspatrull.