Flödesskrivning 5:e oktober 2022 - Draken flög så nära marken att trycket från vingslaget knuffade omkull dem.

På håll hade den inte sett så stor ut. Som en flugskit bara, mot den solnedgångsröda himlen. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. Sen hade pricken vuxit. Småfågel. Korp. Öron. Albatross. Sen större. Större än  något annat.

De hade inte planerat att se den på så här nära håll. Inte ännu. När den svepte ned över dem var det som att för ett ögonblick bli viktlös. Luftdraget skapade ett slags tomrum. Ett vakuum som sög tag i dem och gav en känsla av viktlöshet. Tills gravitationen tog makten igen och slungade dem mot marken.

Alla fyra reste på sig. Tittade uppåt. Någon bad en bön om att den skulle fortsätta. Vad som helst utom att vända. Idag föll den bönen på döva öron. Draken svepte in över skogsranden och slog ett par långsamma slag som fick  deras kläder och och hår att fladdra i vinden.

Alla fyra sprang åt olika håll. Det var säkraste sättet. En drakes andedräkt är bred och lång, men att sprida ut sig var en klok teknik. Hoppades de. Dessutom kanske en av dem skulle komma fram på det här sättet.

Men det blev inte prästen. Dålig kondition från första början och verkade ha stukat vristen under flygfärden. Inte en chans.

Draken närmade sig. Prästen vände sig om. Ville göra ett försök att köpa sina vänner tid. Ett par sekunder kanske. Hon han inte mer än påbörja sin ritual förrän en kloförsedd fot slog ned och gjorde henne till en mosad fläck. De kvarvarande kvävde en svordom. Det var så ovärdigt. Att bara bli nedtrampad. Som om det var de som var fluglortarna. Omöjligt. Att något så enormt ens kunde finnas. Det bröt mot reglerna. Det måste bryta mot reglerna.

Ytterligare en fastnade mellan drakens tänder. Som en lunchrest.

Bara två kvar. Bara tjugo meter kvar till skogskanten. Där inne måste draken få svårare att följa dem. Det måste vara så eftersom alternativet var otänkbart. Då fanns det ingen mening att ens försöka springa.

En klo plockade upp den näst sista. Kastade den upp i luften, som en småsten. Slog ned i marken sextio meter bort. Stilla.

Den sista nådde skogskanten. Draken andades in. Han kunde känna hur han sögs mot gapet. Sedan blev världen vit. En stråle av absolut nollpunkt. Skogen förfrös. En kvadratkilometer av död is. En isstod där det funnits en människa.

Draken vrålade.

“Det ska lära dem”, tänkte den. “Man snor inte ett av mina ägg ostraffat”.