Petunias älvstoft (Uppgiften "Fantasynovell")

"Kom igen din Sensådd, du kan inte sitta där och söla hela morgonen!"

Om jag tittat upp är jag övertygad om att jag hade sett Snabbspiras ansikte inom en vinges avstånd från mitt eget. Lika övertygad som jag vore att min väns ögon bokstavligen skulle glittra som stjärnor.

Jag sög i mig ännu en droppe morgondagg. Drog ut på den så länge jag över huvud taget kunde. Om jag var upptagen med att få i mig frukost kunde jag inte svara och behöva uppbåda den entusiasm som förväntades av mig.

"Kom igeeeen! Jag har väntat hela morgonen! Det är vår första samlarutfärd! Jag står inte uuuut!"

Entusiasmen fick Snabbspira att, för ett ögonblick, svämma över av älvstoft. Ett glittrigt moln dinglade ner över både mig och min frukost. Älvstoft kunde vara oförutsägbart i vanliga fall, och när översvämmade som Snabbspira just gjort blev det än märkligare. Jag suckade när min droppe nektar i ett trollslag utvecklade vingar, två små prickar till ögon och en snabelliknande svans och sedan utan omsvep flög ut genom öppningen till min lilla urgröpta grotta i trädstammen. Så mycket för den frukosten. Jag bestämde mig för att titta upp.

"...jag heter inte Sensådd, Snabbspira."

Snabbspira fnittrade till och fladdrade till och bugade teatraliskt. Det röda håret med rosa slingor släpade nästan i marken.

"Förlåt för att jag kallade dig Sensådd, o Petunia Blåbärsspår!" Snabbspira tittade under lugg på mig. Det var svårt att värja sig mot entusiasmen som osade ut. Jag vet att jag borde vara mer som dig, Snabbspira, tänkte jag. Men det var jag inte.

"Nåväl... Det är inte mycket att göra åt nedfallna körsbär..." Jag reste på mig, vecklade ut vingarna och skakade dem prövande. Inte tillstymmelse till älvstoft. Som vanligt. Jag lade märke till att Snabbspiras blick plötsligt var väldigt fokuserad på allt utom mina vingar.

"Inte om man vägrar flyga efter dem! Kom igen nu! Vi kommer kunna hitta massor av Användbart nere på marken! Kantareller kanske! Eller spindeltråd!? Eller till och med stoftbär!"

Samtidigt som jag påminde om att det var för tidigt på året för att hitta kantareller så samlade jag ihop min utrustning. En ränsel av segblad och näver att hänga över axeln, ett tillspetsat starkbarr som vandringsstav, lite torkad ört som matsäck, en ollonhatt som hjälm och skydd mot faror...

"Du ska väl inte ha med dig allt det där!?" Snabbspira glodde på mig som om jag var en förklädd körsbärsmask. "Du ser mer ut som en skalbagge än en älva! Matsäck behöver du väl åtminstone inte!? Vi ska ju ner på marken! Det kommer att digna av mat där nere! Och den där hjälmen!? Kom igen nu Petunia, ditt blåa hår är jättefint, låt alla se det ordentligt!"

"Ollonhjälm är faktiskt rekommenderad utrustning vid skogsexkursion", sade jag, medan jag försökte få den att sitta kvar på mina burriga lockar. Men jag lade tillbaka matsäcken. Hoppades att jag inte skulle få ångra det.

"Exkur... Suck! Kan du inte säga utfärd som alla andra!? Alltså... ibland tror jag att du blev förväxlad med något som liten! Kanske att en kaskad av älvstoft fick dig att byta hjärna med en uggla eller något!?"

Jag log snett. En öppning.

"Då antar jag att din blivit förväxlad med..." Jag tänkte efter. "En harkrank?" "Hahaha!" Snabbspira vek sig dubbel. "Harkrank! Den var bra, Petunia!"

Vi flinade mot varandra. Jag fick lov att gaska upp mig. Snabbspira var min bästa vän och idag skulle vi faktiskt på ett äventyr. För första gången utan övervakning, bara vi två. En rysning gick längs med vingarna som fladdrade till, min brist på älvstoft till trots.

❁❁❁

"Titta Petunia! Salvblad!" Snabbspira hastade av in under ormbunkarna vid trädkanten. Vi hade inte varit nere på marken länge, men var redan vid slutet på gläntan. Jag vände mig om och kastade en blick över axeln. Vårt hem, körsbärsträdet Ur, stod så klart kvar mitt i högsommarens solgass. Jag hade inte väntat mig något annat. Ur hade stått i fler generationer än något träd. Åtminstone sa de Åldrade så, och när jag såg det fanns inget tvivel. Mitt i skogsgläntan, som om alla träd runt omkring visade respekt genom att hålla sig på avstånd. Den varma högsommaren innebar att de intensivt rosa blombladen som kännetecknade varje års Nyblomster var över för i år. I stället prunkade grenarna med blad i djupgröna nyanser. Jag sträckte på mig. Jag var en körsbärsälva. Sprungen från Ur. Det var inte fy skam. Även utan älvstoft.

En stund senare hade vi både hittat, och avfärdat, en rejäl mängd Användbart. Salvbladen hade fått vänta, liksom maskrosrötterna och röllekan. Snabbspira hade velat plocka på sig allt om jag inte hade påmint om att det var klokare att samla på vägen tillbaka än på vägen ut. Vi hade till och med hittat en liten buske omogna stoftbär. Jag hade inte kunnat låta bli att prövande sätta tänderna i ett när Snabbspira inte såg. Stoftbär kan ge en älva ett otroligt flöde av älvstoft. Så mycket att det finns sagor om hur illa det gick för älvor som föråt sig. Stoftdrucken kallades det. Bäret hade dock varit hårt och så surt att mitt hår hade krullat ihop sig alldeles. Och mina vingar var lika bleka som alltid. Men det var ändå ett fynd!

"…Kan vi inte gå hem nu?" Min fråga föll på öron som var alldeles för upptagna med att försvinna in mellan bladen på en hasselbuske för att höra. Svaret var tydligen nej.

När jag kom ifatt hade Snabbspira smugit fram till en mossbevuxen stam och låg med magen pressad mot barken.

"Kolla! Vad gulliga de är!" Snabbspira pekade och viskade så tyst det gick. Det kunde varit tystare. Det stod ett skimmer av älvstoft kring vingarna igen. Fingret pekade på tre små Svampbarn som tultade fram över en bred gren i sina karakteristiska flugsvampmönstrade hattar och grå särkar. Framför dem kröp en snigel och Svampbarnen fnittrade högt när de gled med fötterna fram och tillbaka över slemspåret den lämnade bakom sig.

Svampfolket höll sig mest för sig själva, men de här var uppenbarligen på utflykt. "Jag vill hälsa på dem!" Snabbspiras ögon glittrade.

"...Jag vet inte", viskade jag. "Vi borde inte störa dem... Vi ska ju samla Användbart..."

Då knakade det till i busken. Jag såg hur Svampbarnen stelnade till när en enorm vresig ekoxe kom uttumlande. Ekoxar var bestämda av sig. Man gjorde klart bäst i att gå ur vägen. Den här tumlade rakt mot Svampbarnen, krängde till och stötte snigeln de följt efter över ända med en mäktig tackling. Jag stirrade på de små. Varför rörde de sig inte? De stod hopklumpade precis där ekoxen bestämt sig för att ta sig fram. Då såg jag. Det yngsta av Svampbarnen hade fastnat med foten under snigelslemmet. Syskonen slet och drog, men snigelslem kan vara riktigt segt även om det är glatt på ytan.

"…Vad ska vi göra?" Jag vände mig mot Snabbspira. Eller åtminstone där Snabbspira legat för ett ögonblick sedan. Nu var där tomt.

"Nä du, herr Ekoxe! Här får du allt välja en annan stig!"

Jag vred tillbaka huvudet precis i tid för att se Snabbspira landa mellan den mäktiga skalbaggen och Svampbarnen. Det såg riktigt coolt ut. Snabbspira har alltid varit sådan. Agerar direkt. Medan jag sitter och tänker efter. Jag har också alltid varit sådan. Feg. Det eldröda håret dansade och vingarna fräste av älvstoft. Jag insåg att även om jag själv inte var med i spektaklet så var visst min starkbarrskäpp det. När hade Snabbspira fått fatt i den? Hur som helst så var den nu riktad mot ekoxen, medan Svampbarnen kurade ihop sig där bakom.

Ekoxen verkade dock inte vidare imponerad. Med vidöppna käkar vräkte sig den enorma skalbaggen mot Snabbspira som var låst på stället. Ett steg i sidled så var vägen öppen direkt mot Svampbarnen. Jag insåg att jag borde göra något, men hundra tankar och idéer trängdes så att inte en enda kom fram.

Precis när jag trodde Snabbspira skulle bli genomborrad så började älvvingarna på ryggen att vibrera. Älvstoftet hoppade hit och dit innan det samlades i ett koncentrerat klot, precis längst ut på starkbarret. Snabbspira stötte till mot ekoxens ena fot och med en fyrverkeriexplosion splittrades den murkna trädgrenen. Ekoxen kämpade för att hålla balansen, men utan något att stå på var den chanslös. Med ett enormt brak gled den bepansrade insekten av och kraschade mot marken trettio körsbär nedanför. Jag såg förbluffat på. Ekoxen låg på rygg med benen viftande i vädret, men verkade annars oskadd. Med ett förnärmat gruffande välte den sig rätt, kastade en sur blick uppåt... och fortsatte sedan in vidare in i skogen. Jag suckade lättat.

Snabbspira vände sig mot Svampbarnen som gjorde stora ögon. Jag såg hur malligheten sprutade ur min vän. Men precis innan hurraropen utbröt hördes snabba steg och med en stabil duns landade Svampbarnens far mellan dem och Snabbspira på grenen. Han bar en stor avlång grankotte på huvudet och kottfjäll täckte hans kropp som ett pansar. Ett vitt skägg, två bistra ögonbryn och ett långt vässat spjut mötte Snabbspiras blick.

"Håll dig borta från mina barn, flygfä!" röt han.

Det här var inte bra. Snabbspira såg inte alls ut att vilja hålla sig borta. Jag reste mig, viftade med armarna, och fick till slut ögonkontakt med min vän. Försökte få hela mig att se så mycket kom hit nu så vi kan gå hem som möjligt. Snabbspiras ögon brann. Men så mjuknade de spända axlarna en aning.

 "Så det är tacken för att man räddar dina små!? Se efter dem själv nästa gång!" Snabbspira fladdrade bort till mig och stretade emot klädsamt mycket när jag drog oss utom synhåll. En sista blick över axeln avslöjade att Svampfar hade sänkt spjutet, men att han fortfarande blängde efter oss.

❁❁❁

"Maken till otacksamhet!" Det hade gått en god stund, men Snabbspira var fortfarande irriterad och under min vän låg en stor hög med fjäll från en grankotte. Fingrarna arbetade frenetiskt med att skala den. "Så här skulle jag vilja göra med hans töntiga kotthjälm! Åååååh!"

"Vi kanske… kan gå tillbaka hem?" Jag slängde ut en trevare. Det var inte dags egentligen, men det kändes som om jag höll på att få nog. Att det räckte. Snabbspiras fingrar stannade tvärt och kotten vräktes åt sidan.

"Alltså, du är hopplös, Petunia!" Snabbspira fräste åt mig. "Först segar du hela morgonen, sen ligger du där som en död pinne medan Svampbarnen var i fara och nu!? Det enda du tjatar om är att du vill gå tillbaka!?" Ögonen glödde och stoftet flög. "Ibland vet jag inte varför jag envisas med att släpa med dig över huvud taget!"

Jag sa inget. Jag vet att jag borde ha sagt något, men i stället vek jag undan med blicken. Tittade ner i marken. Ristade planlöst med mitt starkbarr. Jag märkte att jag såg suddigt.

"Men säg något då!" Snabbspira skrek så att en flock småfåglar lyfte ur en buske. Jag ryckte till.

"Jag..." började jag, men kom inte längre. Jag var så jäkla hopplös. Vad kunde jag säga? Snabbspira hade rätt. Gjorde rätt. Tänkte rätt. Var allt jag inte var.

"Ja!? Ut med språket för en gångs skull!"

"Jag... har ingen lust", sa jag och reste på mig. "…Kan vi inte bara gå tillbaka? ...Snälla?"

Snabbspira tittade på mig. För ett ögonblick såg det ut som om det skulle bli en axelryckning. Ett Okej Petunia och sedan skulle saken vara ur världen. Men i stället kom det ett fnys.

"Gå hem då! Men jag tänker faktiskt inte komma tillbaka nästan tomhänt! Åtminstone lite spindeltråd vill jag ha med mig!"

Jag ville säga något, förmodligen om att det kunde vara farligt med spindeltråd. Att alla nät inte var så övergivna som de såg ut att vara, men så vände Snabbspira på klacken och stampade in under buskarna. Vände sig inte ens om. Det var faktiskt rätt taskigt. Allt hade bara blivit fel för mig från första början, och nu övergav min bästa vän mig. Vad som åtminstone skulle föreställa min bästa vän. Jag blev sur. Och när man är sur gör man dumma saker. Jag satte av hemåt.

En kort stund senare insåg jag dock att jag inte var helt säker på exakt var hemåt låg. De flesta älvor kan känna Ur, men mitt oansenliga älvstoft dög visst inte ens till det. Jag fortsatte en liten bit till.

Stannade. Gick tillbaka. Visst hade jag sett den stenen på vägen hit?

Det var då jag fick syn på dem. Stoftbären. En enorm buske. Den fullkomligt dignade. Klase efter klase. Mer än jag sett sammanlagt under hela mitt liv. Alldeles moget gyllengula. Vilket fynd! Om jag bet ihop och tog ett par tuggor skulle jag säkert få tillräckligt med stoft för att kunna hitta hem? Jag påtade ner tre stycken i ränseln och valde ut ett som inte såg alltför stort ut för att smaka på.

 Precis när jag samlat mod landade plötsligt ett ensamt litet älvstoft på bäret. Jag kunde ha känt igen det precis överallt. Det var Snabbspiras! Låg och skrattade åt mig i någon buske, säkert. Jag sträckte ut ett finger och rörde vid stoftet.

"...lp...Pe...ia...ind..."

Jag ryckte till. Det var ett meddelande. Sådant krävde mycket kraft! Det hade färdats en bra bit. Var Snabbspira i fara?

Jag släppte bäret och sprang.

Det var inte enkelt att följa spåret. Medan jag sökte blev det glesare och glesare mellan stoften. Det var som om Snabbspira höll på att få slut på ork. Eller så var det ett spratt. Plötsligt skulle min vän hoppa fram bakom en rot och skrämma vettet ur mig. Det hade varit ganska skönt faktiskt.

Men allt eftersom jag närmade mig blev också meddelandet älvstoftet bar med sig tydligare. Och det var värre än jag trott.

"Hjälp! Petunia! Spindel!"

Så var jag plötsligt tillbaka där vi skiljts åt. Vad dumt det kändes! Jag kastade mig in i buskaget där Snabbspira hade försvunnit. Jag kommer! tänkte jag medan jag sprang så det gjorde ont i lungorna. Jag kommer! Sedan försvann marken under mina fötter.

*KNAK* *BRAK* *KRASCH*

❀❀❀

Varför kan jag inte vara mer som Petunia, tänkte jag medan jag för tusende gången försökte ta mig loss från spindelnätet. Varför stormade jag i väg ensam? Vad tänkte jag? Nej, just det, jag tänker aldrig! Det är alltid bara full fart. Utan Petunia som broms hade jag säkert brutit vingarna för länge sen. Men nu skulle jag snart slippa alla dumma infall. För evigt. Nätet var inte övergivet som jag trott. Jag kunde se den feta spindeln som spunnit det sakta närma sig. Petunia hade såklart inte fått mitt meddelande och var säkert halvvägs till Ur vid det här laget. Jag skulle aldrig få se min vän igen.

Vilket värdelöst skitslut! Spindeln var bara ett par trådar bort nu. Giftet droppade från två långa huggtänder.

*KNAK* *BRAK* *KRASCH*

Spindeln ryckte till av det plötsligt ljudet. Jag också. En älva med blått bångstyrigt hår kom tumlande. Försökte räta på sig och få styr på vingarna. Flaxade till... och fastnade omedelbart i nätet.

"Petunia!"

Mitt hjärta skrek. Du kom tillbaka! Till mig! Trots det jag sa! Och… nu var vi båda fast!? Vad skulle det tjäna till!? Jag kan inte rädda dig! Allt det brottades inom mig, men för en gångs skull kom inte orden ut. Som om de fastnat i halsen. Jag slet allt vad jag orkade i trådarna. Försökte gräva fram hemliga reserver från ingenstans. Men jag var fast. Spindeln verkade överväga det nya hotet. Tog ett litet steg framåt.

 Då såg jag hur Petunia grävde efter något i sin ränsel. Ett stort, gyllengult... stoftbär!? Var hade det kommit från? Rörelserna fick spindeltrådarna att smita åt och klibba fast än värre, men utan att tveka satte min vän tänderna i bäret. Jag såg hur håret krullade ihop sig. Hörde de plågade stönen. Stoftbär smakade fruktansvärt. Jag hade provsmakat ett av de omogna vi hittat tidigare när Petunia inte såg. Men tugga för plågad tugga försvann bäret ner i den taniga insnärjda älvkroppen. Sedan plockade Petunia fram ytterligare ett. Och sedan ytterligare ett. Slukade dem allihop.

"Sluta Petunia! Det är farligt!" skrek jag medan min väns hår skiftade igen. Från ett hopburrat blått trassel exploderade det i en ultraviolett lysande låga som fick ollonhjälmen att spricka i två delar. De annars alltid så stoftsvaga vingarna började glöda och skimra. Över huden vällde strimmor av ilsket rosa. Ögonen glödde. Nej, de sken. De brann. Var det här verkligen Petunia!?

❁❁❁

Min kropp brann. Det var som om mina ögon såg färger de aldrig varit menade att se. Jag svalde den sista vidriga tuggan av bäret och kände hur hela min kropp liksom... surrade. Som en humla. Nej, som en geting! Var det så här det kändes? Att ha stoft? Jag såg hur Snabbspira stirrade på mig. Hur munnen skrek något. Men jag hörde inte. Spindeln var på väg mot min vän och världen blev en tunnel. Jag fladdrade till med vingarna och kände hur de tidigare så starka spindelnätstrådarna brast som om de var gjorde av dimma.

Jag lyfte.

 ✶✶✶

Spindeln hade stannat. Den tittade upp från sitt byte. Alldeles nyss hade den glatt sig. Två mål mat. Två smarriga flygfän. Älvor. De skulle ha räckt länge. Men nu var det något som fick den att vilja vända och fly. Den ignorerade sin instinkt. Det var bara två svaga älvor. Visst, den ena hade sprattlat sig loss, men det var bara en tidsfråga.

Spindeln höll alla sina ögon på nykomlingen. Gjorde sig redo för attack så fort den kom inom räckhåll. Plötsligt var bytet borta. Det hade varit där och sen var det borta. Och sen… från sidan? Omöjligt!

Ögonblicket senare kände spindeln en brinnande smärta. Den vred på huvudet. Älvan höll ett av dess ben i handen. Avslitet. Spindeln såg älvans brinnande ögon. Där fanns inte tillstymmelse till nåd. Med ens fick spindeln den isande insikten att den själv nu var bytet. Älvan knöt sin andra hand. Spindeln försökte desperat fly, men det var som om den rörde sig i honung. Knytnäven närmade sig. För fort.

"Håll dig... borta från... min VÄN!"

En färgsprakande explosion skickade spindeln med full kraft in genom buskarna. 

❁❁❁

"Din idiot! Du kunde dött!" Jag hörde hur Snabbspira skrek på mig där jag låg på mossan och flämtade. Hela kroppen gjorde ont, men jag hade slitit nätet i strimlor och flugit oss båda i säkerhet innan orken tröt. Allt såg lite färglöst ut. Jag såg hur tårarna rullade utför Snabbspiras kinder. En av dem träffade mig i ansiktet. Jag kunde inte ens lyfta på armarna för att torka bort den.

"Heh... du... också", sa jag. Varenda andetag gjorde ont, men det här var viktigt. "Jag... stod inte ut... med tanken på... att förlora dig!"

Snabbspira grät mer. Hulkade fram något slags förlåt som jag inte begrep. Men log samtidigt.

"Kan vi... gå hem nu?" sa jag, medan världen liksom mörknade i kanterna. Jag kände hur Snabbspira höll om mig. Hårt. Det kändes varmt. Den värmen var det sista som lämnade mig innan mitt medvetande gjorde sorti.

❁❀❁

När jag slog upp ögonen igen var hela världen orange. Jag märkte hur jag gungade fram över marken. Snabbspira bar mig på sin rygg över gläntan. Dagens sista solstrålar strilade genom Urs grenverk framför oss. Jag kunde känna det.

Hemma.