Rösten (Uppgiften "Science Fiction")

Jag vaknade av att belysningen i min bostadskub skiftade från natt- till dagläge. Min kropp var perfekt betingad att reagera på ljusförändringen och även om jag gärna skulle ha legat kvar i tio minuter till så steg jag upp. I preservatorn fanns majsbröd, majsvälling och majsshake. Det hade varit riktigt gott med brödet, men jag valde shaken trots att jag druckit samma i en hel vecka. Nåja, allt skulle hålla sig ätbart så länge som krävdes. Medan jag motvilligt sög i mig min frukost passade jag på att se ett par annonser för att effektivisera min tid, innan jag tog hand om hygienen och klädde mig.

Samtidigt som jag klev på transportern till jobbet hörde jag Rösten i mitt huvud. Den berättade att jag nått dagens Nivå 1 för Medborgare. Det var enligt planen. Ville jag behålla min nuvarande medborgarstatus behövde jag snitta minst nivå 5 varje dag. Hela min morgonrutin hade varit utformad för att maximera min poäng (egentligen "Social Kredit", men alla sa poäng). Hade jag tagit majsbrödet i stället för shaken hade jag bara fått hälften så hög belöning. Likaså om jag slarvat med duschen, tappat fokus under reklamfilmerna eller legat kvar längre än nödvändigt i sovkapseln. Under hela morgonen hade Rösten hållit koll på och informerat mig om allt.

En äldre man steg på transportern och jag tänkte precis resa mig så att han fick sitta, men kvinnan i sätet framför hann före. Det sved lite. Nu fick hon poängen i stället för mig. Det var aldrig fel att samla ett överskott, eftersom poäng kunde växlas in mot till exempel en stunds underhållning. Just underhållning var rätt dyrt dock.

Genom fönstret såg jag tre härjade människor som höll upp skyltar på trottoaren. Det gick fort, men det stod säkert: "Låt ingen ta din tid!" eller något annat lika hjärndött. Sådana Nollor fanns lite varstans. Förmodligen var deras nackar helt ochippade, vilket automatiskt placerade dem på Nivå 0 i systemet. Inga särskilda rättigheter, inga rabatter, typ omöjligt att få lån eller något som helst kvalificerat jobb. Ingen Röst. Ett obegripligt sätt att leva.

Rösten gillade när man hade marginal, så jag var tio minuter tidig till jobbet. Hälsade på mina kollegor, som alla hälsade tillbaka. Satte mig vid min terminal. Som nivå 5 var jag kvalificerad för kontorsjobben. Ett tag, efter en rätt tuff infektion, hade jag varit nere på Nivå 2 och tvingats jobba med vägreparation. Jag ryste vid tanken. Det hade varit skitigt och farligt och jag hade behövt jobba nästan dygnet runt för att komma tillbaka upp i Nivå. Då hade det räckt med Nivå 4 för kontorsjobben, men nu ryktades det om att det snart skulle krävas Nivå 6. Om för många hade höga poäng skapades inflation i systemet och Rösten balanserade därför allting utifrån vad som behövdes. Klockan slog över till 07:00 och jag satte i gång.

Min jobbtitel var "Etisk handläggare inom robotik och artificiell intelligens". Det gick ut på att jag gav mänskliga perspektiv på olika dilemman robotar kunde ställas inför. Idag var fokus på robotstyrda transportrar och modellen var inte helt olik den jag själv åkt med till jobbet. Eftersom människor ofta gjorde misstag var robotarna ibland tvungna att välja mellan två icke önskvärda resultat. Det började enkelt:

"Etisk övervägning utifrån följande underlag:

Två individer står på trafikerad väg på kollisionskurs med en robotstyrd transport.

Transportern kan inte väja.

Transportern är oförmögen att bromsa i tid.

Transportern kan bara rädda en (1) individ.

Individ 1 har Social Kredit Nivå 8.

Individ 2 har Social Kredit Nivå 2.

Vem bör räddas?

Vänligen välj."

Jag valde givetvis att rädda Individ 1 utan att tveka. De inledande frågorna var alltid så här triviala, mer som en kalibrering. Sedan blev situationerna alltmer intrikata.

”Två individer på Nivå 3 eller en individ på Nivå 6?”

”Fem individer på Nivå 1 eller en individ på Nivå 5?”

”En gravid kvinna på Nivå 3 eller en äldre man på nivå 4?”

Mina beslut, sammanvägda med besluten från samtliga andra handläggare, låg sedan till grund för hur robotarna skulle agera i varje upptänklig situation. Detta försäkrade att varje beslut en robot tog var så humant och etiskt korrekt som möjligt. Dessutom var det rätt intressant att fundera över de olika frågorna. Rösten gav inga belöningar baserat på vad jag valde, men om jag klarade av min kvot varje timme fick jag rejäla bonuspoäng. Jag fick vanlig lön också, såklart, men poängen gjorde att jag ofta stannade kvar någon timme extra, trots att jag bara fick lön för de första tio. Det var värt det. Typ alla gjorde så.

Vid lunchpausen serverades majsgryta. Jag hade hellre tagit något med mer tuggmotstånd, särskilt efter min flytande frukost. Kanske en majsburgare från haket på hörnet. Med extra syrad kål. Det vattnades i munnen. Men det gav mer poäng att äta i avdelningens matsal, och samtala med kollegorna, så länge samtalen fostrade sunda relationer och värderingar.

"Jag såg några Nollor på vägen till jobbet idag", sa jag för att få i gång samtalet. Jag fick några spridda skratt.

"Vänta, säg inget", sa Micke. "De stod och hatade systemet?"

"Precis", sa jag. "De borde göra det olagligt att hålla på så där. Så man slipper se skiten. Bara för att de själva inte kan sköta sig så ska de hålla på och gnälla."

"En Nolla i mitt kubkomplex låg och kollade på underhållning i över tolv timmar", sköt Jenny in. "Alltså såna där gamla filmer. Alla sa att det stank där inne. De fick sanera hela kuben efter att hon blev vräkt!"

"Vilket slöseri med tid!" Micke skrattade högt och alla runt bordet föll in. "Inte ett enda poäng på tolv timmar, snacka om meningslöst!"

Egentligen var det helt sjukt att Nollor fick bo med oss andra, bara de hade tillräckligt med vanliga pengar. Eller, Rösten hade ju förstås en tanke med det, förmodligen att vi som skötte oss skulle bli påminda om farorna i att bete sig på det viset. Göra precis vad som helst bara för att man hade lust, helt utan att bry sig om poängen. Det var omoraliskt och gjorde att vi som skötte oss fick dra ett tyngre lass. Men ändå, de kunde väl ha sina egna ställen?

Efter lunchen följde mer tid vid terminalen. Rösten påminde mig om att ta pauser med jämna mellanrum för att stretcha och hålla koll på ergonomin. När jag masserade nacken kände jag den betryggande utbuktningen där chippet satt. Vid arbetsdagens slut var jag hyfsat nära dagens nivå 5. Det skulle räcka att äta det Rösten rekommenderade, sopsortera och kolla på annonser i någon timme innan läggdags. Det kändes tillfredställande att ha kontroll på läget.

På vägen hem gick jag förbi snabbköpet. Köpte några fler majsshaker. Eftersom tillgången var så hög på dem gav de bonuspoäng för varje köp, så det kändes som ren idioti att låta bli. Nu skulle det räcka med 30 minuter annonser i kväll.

På trottoaren utanför smällde det. Ena sekunden var jag på väg hemåt och i nästa låg jag på mage på gatan. Jag såg en scooter av något slag försvinna runt hörnet och hörde sirener. Korsryggen gjorde ont. Nacken också. Folk skyndande fram för att kolla hur det var med mig, förmodligen med hopp om att Rösten skulle premiera dem. En av mina majsshaker hade spruckit och det blekgula innehållet rann nedför gatan.

"Jag är okej", sa jag medan jag samlade ihop mina saker och reste mig. Torkade bort det värsta från byxorna. Det gjorde ont, men inte tillräckligt för att jag skulle vilja lägga en massa poäng på ett sjukhusbesök. Jag reste mig och gick snabbt därifrån innan någon fick för sig att ringa efter en ambulans.

Väl hemma stuvade jag in mina matvaror i preservatorn och tryckte i mig en värktablett. Ungefär när jag slog på den första annonsen hade ryggsmärtan reducerats till en vag ömhet. Nacken gjorde dock fortfarande ont och jag kände en begynnande huvudvärk. Den här dagen som flutit på så bra... men det skulle snart bli värre. Mycket värre.

Efter fem minuter annonser märkte jag något. Eller snarare, det var något som inte märktes. Trots att jag betat av en rejäl mängd annonser hade Rösten inte gett mig ett enda poäng. Hade jag inte varit tillräckligt koncentrerad? Under nästa klipp såg jag till att fokusera riktigt ordentligt. Det var en annons för en virtuell resebyrå. Jag kunde inte minnas min senaste resa, virtuell eller ej. Annonsen tog slut och Rösten var fortfarande helt tyst. Vad var det som försiggick? Reflexmässigt trevade mina fingertoppar runt nacken. Chippet kändes som vanligt. Eller var det lite svullet? Svårt att säga. Hade chippet skadats när jag blivit påkörd?

Ett supportsamtal senare hade jag fått veta att sändaren och mottagaren på mitt chip inte fungerade. Nanotekniken i Rösten var självreparerande, men det kunde ta allt från en timme till två dygn innan funktionaliteten var fullt återställd. Det betydde att jag kanske inte skulle kunna registrera några nya poäng på hela kvällen. Mina tankar snurrade. Jag hade inte nått dagens Nivå 5 ännu. Det här var inte bra. Jag skulle tappa till Nivå 4, minst. Mitt jobb stod på spel. Det var ruggigt svårt att tjäna ihop tillräckligt med poäng för att nå kontorsjobben genom ett jobb på en lägre nivå. Jag hade gjort det då, efter infektionen, men det hade nästan tagit knäcken på mig och den gången hade det räckt med nivå 4. Jag såg vägarbetet framför mig och förbannade mig själv för att jag inte stannat kvar och jobbat ytterligare en timme extra. Säkrat upp poängen. Varför hade jag varit så ivrig att komma hem för? Fasen vilken idiot jag var! Hade låtit mina begär driva mig som en sabla Nolla.

Jag kände hur hungrig jag var och gick till preservatorn. Majsshake, majsvälling, majsbröd. Sträckte mig efter majsshaken. Den gav ju mest poäng. Fast... nu fick jag ju inga poäng oavsett vad jag åt. Så... då kunde jag egentligen äta vad som helst? Jag sneglade på majsbrödet. Det såg gott ut. Hungern gjorde det ännu aptitligare. Var det här min möjlighet? Precis innan min utsträckta hand tog tag i brödet insåg jag dock luckan i mitt resonemang. Vilken tur! Tänk om jag åt mig mätt utan att få en enda poäng och Rösten sedan skulle börja fungera, kanske om bara en timme? Då skulle jag ha slösat en hel måltid. Rösten skulle märka att jag var mätt, så jag skulle inte kunna tillgodoräkna mig fler poäng förrän jag blev hungrig igen. Jag drog tillbaka handen och stängde luckan till preservatorn. Det hade varit nära ögat!

Frågan var bara vad jag skulle ta mig för i stället? Ta en varm dusch eller tvätta mina kläder var meningslöst av samma anledning som maten, även om både jag och byxorna säkert luktade majs. Att titta på fler annonser kändes dödfött. Att träna likaså. Inte ens att gå och lägga mig kändes värt att göra.

Jag blev sittande. Stirrade på väggen i bostadskuben. Väntade på att Rösten skulle ge ifrån sig ett livstecken.

Det slutade med att jag satt kvar hela kvällen, med kurrande mage.

Jag var åtminstone ingen Nolla.